Joakim Berg har hittat hem

Joakim Bergs första soloalbum, Jag fortsätter glömma, kom som en varm överraskning för fyra år sedan. Han hade ju varit tydlig – både under Kents aktiva period och efter – att en sådan inte alls var på tapeten. Albumet var en tydlig diversion från Kent, med en mjuk ljudbild, där instrumenten inte stod i centrum och där rösten hittade ett lugnare tonläge. Men en så särpräglad låtskrivarröst kan aldrig helt fly sitt eget uttryck – så visst hörde man, som titeln på en av skivans bästa låtar, vart han kom ifrån. Ett treplusalbum som visade mig att Jocke, till skillnad mot några andra av mina ungdomshjältar, inte helt tappat taget om mitt hjärta.

Framtiden som aldrig blev av heter uppföljaren, som är mer av ett spår efter Kents tillfälliga återförening tidigare i våras, där diversionen blir mindre tydlig. Man har lättare att föreställa sig dessa låtar i en kentkostym, där både elektriska och akustiska gitarrer får ta mer plats än sist, i en skarpare och luftigare ljudbild. Bland höjdpunkterna finns både de melodiöst och textmässigt raka Ultraviolett och Land  – båda som hade kunnat bli moderna kenthits i ett parallellt universum – samt de mer påsmygande Blindgångare och Du är vid liv med den där lågmälda värmen Jocke alltid excellerar i.

Ibland blir det melodiskt lite väl simpelt, kan tyckas, men i slutändan knyts det ihop på ett formidabelt sätt: Fåglarna är avslutningslåten som är storslagen utan att slå på stora trumman; crescendot som aldrig exploderar. I Samis händer hade kanske gitarrslingan blivit mer blixtrande, Martin Skölds bas hade skänkt tyngd och Markus trumspel hade byggt upp känslan ännu mer. Dock hade man då kanske tappat det som nu balanserar perfekt mellan uppgivenhet och framtidstro. När låten klingat ut känns det ändå, den flyktbenägna lyriken till trots, som att Jocke hittat ett hem som soloartist.