Goo Goo Dolls och Iris åter i rampljuset

I en tid när gamla hits kan bli hits på nytt har Goo Goo Dolls 90-talsanthem Iris återfötts för en ny generation. Låten skrevs till den annars ganska slätstrukna filmen Änglarnas stad, men dess återkomst är knappast förvånande. Kombinationen av låtens slagkraft, dess universella teman, den gudabenådade sångmelodin och det filmiska arrangemanget gör den lika effektiv i dag som när den först kom.

Jag hade själv en period för ungefär 20 år sedan då jag lyssnade mycket på Goo Goo Dolls, efter att ha upptäckt dem genom just Iris. Nu tar jag chansen att återupptäcka bandet. Goo Goo Dolls har alltid varit en trio på pappret, men eftersom bandet har haft tre olika trummisar genom åren och de enda konstanterna har varit sångaren och gitarristen John Rzeznik samt sångaren och basisten Robbie Takac, är det rimligt att se dem som gruppens hjärta och själ.

Det enkla när man ska dyka in i Goo Goo Dolls diskografi är att deras storhetstid är tydligt avgränsad. Allt före Superstar Car Wash från 1993 och nästan allt efter Let Love In från 2006 känns mindre väsentligt. Däremellan hittar man bandets tre starkaste album: genombrottet A Boy Named Goo, megasuccén Dizzy Up the Girl och lite underskattade Gutterflower med sin dova sprängkraft. Bandet började som ett energiskt, småpunkigt rockband som gradvis hittade en allt starkare melodisk ådra. Med tiden mjuknade uttrycket och landade i radiovänlig alternativrock med känslorna utanpå, vilket så småningom tyvärr mynnade ut i ganska menlös mjukrock.

Nyckeln till den förvandlingen, och enligt mig fortfarande deras bästa låt, är Name, som blev bandets första riktiga radiohit. Utan framgången med Name hade det troligtvis aldrig blivit någon Iris. Bandet hade sannolikt inte fått chansen att skriva en låt till en Hollywoodfilm, och Rzeznik hade aldrig hamnat i den situation som inspirerade honom att skriva den. Dessutom är Name på många sätt en prototyp för Iris. Den öppet stämda gitarren skapar ett strummande som samtidigt är melodiskt och drönande, ett grepp som senare skulle bära flera av bandets bästa låtar.

Även om jag uppskattar Robbie Takacs bidrag på albumen, som fungerar som en ruffigare kontrast till Rzezniks mjukare framtoning, är det Johns låtar som oftast sticker ut när jag ska välja mina favoriter. Jag har därför plockat ut 20 sådana låtar, presenterade i kronologisk ordning. Tillsammans ger de, åtminstone enligt mig, den bästa sammanfattningen av vad Goo Goo Dolls har haft att erbjuda under sin starkaste period.