Kent släpper sitt allra sista studioalbum, Då som nu för alltid, den 20 maj. Nu har man släppt omslag och låtlista – och det första man slås av är att Egoist, singeln som släpptes i samband med albumavslöjandet, inte finns med. Man tog det som givet att det släpps en låt från albumet som första singel en tid innan albumet kommer, det är liksom standard. Denna gång verkar Kent vilja göra något annat – kanske passar man på då det är sista chansen. Udda och underligt men också spännande och intressant.
För egen del gör det inte heller något att Egoist inte kommer finnas med på Kents sista album, då jag tycker det är en stabil låt men också en låt jag skulle ranka nästan lägst av de andra förstasinglarna i Kents historia. En välbeprövad Kent-disco-macka som har en refräng jag finner lite trallvänligt platt. Det gnistrar inte som om Töntarna, inte samma iskalla sväng som i Musik non stop eller ens i närheten lika förföriskt kraftfullt som Om du var här – för att nämna några av de tidigare förstasinglarna jag håller högt.
Synar man låtlistan i övrigt så känns det hela väldigt ödesmättat, kanske som sig bör när bandet nu ska lägga ner. Även om jag är säker på att albumet inte handlar om bandet så verkar vetskapen om att de spelade in sitt sista album smittat av sig i känslan hos Jocke Bergs texter – om man ska tro låttitlarna det vill säga. Vi är för alltid och Vi är inte längre där heter två av de mest slående i detta avseende. Att sedan avsluta sista albumet med en låt som heter Den sista sången är perfekt i all sin allvarsamma, poetiska Kentighet.
Du och jag döden heter ett väldigt starkt Kent-album som också har låttitlar med ödesmättad tyngd i sig. Detta går också igen i det nya albumomslaget där bandmedlemmarna är framställda som skelett som sitter och spelar kort. På Du och jag dödens omslag sitter också ett skelett och spelar spel. Men där Du och jag döden-omslaget kändes plastigt och övertänkt så känns det här mer stilrent och med mer riktigt obehag i sin morbida humor. Hårt, kallt och tungt; marmorgolv, vit väg och skarpt ljusrörsljus. Med en ensam, dovt röd ros som ett sista farväl.
Man undrar såklart vad som är grejen med att inte ha med Egoist, om den visuella framtoningen kommer fram i musiken, om det låter lika ödesmättat som det är betitlat. Den som lever – i alla fall i drygt en månad till – får se.
Kommentarer
Skicka en kommentar