Kent - Då Som Nu För Alltid

Det första man kan konstatera när Då Som Nu För Alltid, tillika Kents sista album någonsin, har insupits är att Kent inte hann släppa ett enda dåligt album innan de la av. En ruskigt hög lägstanivå som bara bekräftas av detta sista album – som inte är ett av de allra bästa Kent-albumen men ändå väldigt, väldigt bra.

Väldigt bra på ett väldigt typiskt sentida Kent-vis; inget överdrivet överraskande i sin elektroniskt kryddade pop-rock. Det är också ett väldigt konsekvent sentida Kent-album som är stark även i sin helhet och identitet. För även om inte alla låtar är paketerade på samma sätt så finns det fler linjer och en genomgående känsla som saknades på den mer spretiga Tigerdrottningen. Ett av de största vapnen här rent uttrycksmässigt är sången; bakgrundssång, körer, överdubbning och ordlösa sångmelodier markeras flitigt albumet igenom. Jocke Bergs ledsång växlar mellan stark, naken närvaro och rent effektlagda partier. Allt på ett mycket effektfullt sätt. En annan samhörighet låtarna igenom är den polerade produktionen – det blänker läckert likt de H.R. Giger-designade möblerna på omslaget.

I texterna är Jocke kanske rakare och tydligare än någonsin, som om han verkligen vill göra sig förstådd denna sista gång. Det är på många sätt en slags sammanfattning och tillbakablick av de teman som han behandlat mest under åren i sin blandning av utanförskap och starka relationer. Det är koncist och säkert precis som albumet i stort.

I vanlig ordning växer albumet efter ett antal lyssningar. Särskilt växer den danspoppigt skarpa Tennsoldater, som kan tyckas ha en entonig och monoton refrängmelodi men som vid flera lyssningar växer ut till ett mantra som verkligen sätter sig – när Jocke förkunnar att han, hur gärna han än vill, inte kan lura sitt hjärta. När sedan melodin släpps loss i slutet blir det förlösande effektivt. Just ordet hjärta är någonting återkommande på albumet, redan på helt igenom Kentiga (komplett med referens till Spökstad och allt) öppnaren Andromeda så sjungs det om ett hjärta som aldrig blir fullt. På albumets mest melodiskt självklara och självhäftande spår Förlåtelsen handlar det om ett hjärta och en drivkraft som försvunnit. I Gigi uppmanas man att lägga hjärtat i allt som man gör – jag har dock svårt att lägga hela mitt hjärta i låten, som är den enda jag inte är helt vän med än. I sina tvära kast mellan mjuk akustik och refrängens tungt distade gitarr är den snygg men också lite klen på beröring.

Varje gång albumet börjar lida mot sitt slut kommer så oundvikligen de gråtmilda känslorna fram. Näst sista låten Falska profeter låter lika behjärtansvärt och ödmjukt fin som den vänskap, respekt och samhörighet texten drömmer om. I Den sista sången får sedan bandet chansen att säga farväl på riktigt. Ett givmilt sådant, som inte slår på stora trumman, ett vykort från svunna tider som slutar här och nu. Det räcker gott så. Tack och farväl.