5. Johnossi - Sickness
För varje skiva som Johnossi gjort så har de bara blivit mer och mer storslagna och dramatiska. Många som gillade deras enkla rock 'n' roll på tidigare skivor kanske är besvikna på detta men själv tycker jag bara att de blir bättre och bättre både när det gäller låtskrivande och arrangemang. Inte konstigt då att det är just Sickness som jag gillar allra mest på senaste skivan (Mavericks), en låt som kanske är det mest storslagna de gjort hittils.
Det är tunga gitarrer och ännu tyngre trummor utan att för den skull bli alltför tungfotat då det ändå hela tiden finns en popkänsla i melodierna. Låten stiger hela tiden i sin intensitet men har även stunder i slutet då den blir lugnare igen vilket ger låten nödvändig dynamik. Tillslut matar man dock på med det mesta. Det är riff, körer, solon, och långa drumfills som landar i ett stort emotionellt klimax som sedan fadar ut på ett snyggt sätt. Jag gillar att känslorna i låten är både väldigt mörka och samtidigt triumfierande. Hur personen i låten omfamnar sin sjukdom och gör den till sin kompanjon istället för att låta sig slås ner totalt.
För varje skiva som Johnossi gjort så har de bara blivit mer och mer storslagna och dramatiska. Många som gillade deras enkla rock 'n' roll på tidigare skivor kanske är besvikna på detta men själv tycker jag bara att de blir bättre och bättre både när det gäller låtskrivande och arrangemang. Inte konstigt då att det är just Sickness som jag gillar allra mest på senaste skivan (Mavericks), en låt som kanske är det mest storslagna de gjort hittils.
Det är tunga gitarrer och ännu tyngre trummor utan att för den skull bli alltför tungfotat då det ändå hela tiden finns en popkänsla i melodierna. Låten stiger hela tiden i sin intensitet men har även stunder i slutet då den blir lugnare igen vilket ger låten nödvändig dynamik. Tillslut matar man dock på med det mesta. Det är riff, körer, solon, och långa drumfills som landar i ett stort emotionellt klimax som sedan fadar ut på ett snyggt sätt. Jag gillar att känslorna i låten är både väldigt mörka och samtidigt triumfierande. Hur personen i låten omfamnar sin sjukdom och gör den till sin kompanjon istället för att låta sig slås ner totalt.
Kommentarer
Skicka en kommentar