Den första låten jag hörde av henne var hennes debutsingel Just Dance och den älskade jag från första sekund, även om jag upptäckte att jag var några månader sen med att upptäcka denna danspop pärla. För redan några veckor efter att jag hört Just Dance så släpptes hennes andra singel Poker Face som skulle komma att bli en ännu större hit. Tyvärr föll inte denna låt mig alls i smaken och jag tyckte att låtens melodier var lite för överdrivna och teatraliska. När hon sen syntes överallt och blev superstjärna över en natt. En stjärna som enligt kritikerna hade potentialen att bli den nya Madonna så vände min åsikt helt. Mycket för att jag är ett sjukt stort Madonna fan och anser att hennes tre första album är bland det bästa som gjorts inom kommersiell pop- och dansmusik. Visst kunde jag förstå jämförelserna, speciellt när det gällde ambitionerna och de yttre attributen. Men när jag inte fastnade alls för hennes musik så blev det väldigt enkelt att vända andra kinden till.
Sen så släpptes Bad Romance, första singeln från det då kommande minialbumet The Fame Monster. Jag gick in med inställningen att jag skulle hata det men blev istället lite ställd. De teatraliska och överdrivna slingorna från Poker Face fanns där men vad som också fanns där var ett litet mörker och intensitet i både melodi och text som samsades med en hypermodern och snygg electro produktion. Där fanns också en
refräng som liknande 80-tals rock i all sin överdrivna slagkraftighet, något som jag tycker är galet coolt att använda i modern dansmusik. Sen var jag egentligen innerst inne redan såld när vers nummer två kom och refererade till och radade upp Hitchcock klassiker som Psycho, Vertigo och Rear Window.
Efter denna singel var hon så stor att hon bara inte gick att undvika. Eftersom jag gillade Bad Romance och jag visste att hennes musik passade in i musiksmaken hos min syster så bestämde jag mig för att köpa dubbel CD'n med både The Fame och The Fame Monster till henne i julklapp. Samtidigt som jag gjorde detta så laddade jag även ner nyss nämnda album av ren nyfikenhet trots att jag fortfarande avfärdade henne som artist och hennes Madonna liknande ambitioner. På denna skiva fick mina förutfattande meningar och Madonna avgudande en smäll på käften utav några låtar. Dance in the Dark, Monster, Alejandro och Telephone knockade mig alla från första stund. Sedan dess så har även låtar som den svepande Queen-aktiga balladen Speechless och den lättsamma partylåten So Happy I Could Die fångat mitt hjärta. Efter detta har jag även gått tillbaka och gett några låtar från hennes debut en andra chans och har också där upptäckt guldkorn som LoveGame med sitt sjuka beat och den hip-hop influerade pianopoplåten Paper Gangsta.
Hennes andra riktiga fulländare är planerad att landa inom några månader och har fått namnet Born This Way och med tanke på hennes utveckling så är det ett av de album jag ser mest i fram emot 2011. Mina förhoppningar är att hon tar med sig de mörkare undertonerna från The Fame Monster, fortsätter att utveckla hennes repertoar och samtidigt inte tappar de magnifika dansbeatsen som gjorde henne till stjärna. Att hon har fortsatt att samarbeta med svenske producenten RedOne som stått bakom flera av hennes bästa låtar är något väldigt positivt.
Hon har också framfört en låt från nya skivan på den senaste turnen och det är en för henne väldigt otypiskt låt men som visar på både hennes bredd och hennes underskattade röst. Det är en pianoballad med countryrock influenser och hon framförde den på The Daily Show i USA inför entuiastiska fans.
Vi har också fått hört henne sjunga refrängen till titellåten och förstasingeln från kommande albumet på MTV Music Awards. Denna lilla sångsnutt bekräftar det hon sagt om att albumet ska ha melodier inspirerade av hårdrock och episk, storslagen musik. Det låter som en blandning av Queen och pudelrock. Ge mig lite hammarslagsaktiga och briljanta dansbeats från RedOne på det och jag är redan såld.
De flesta har hört hennes hitsinglar men jag tänkte posta länkar till några av hennes allra bästa albumsspår som kanske inte alla hört men som är några av hennes allra bästa låtar. Jag vill även nämna att även om jag fortfarande bara gillar 8-10 av hennes låtar så är jag ändå helt såld på henne som artist och tycker det är häftigt att få¨uppleva en artist som i framtiden troligtvis kommer vara lika långvarig, populär och betydelsefull för kommersiell popmusik som Madonna varit. Även om det var min kärlek till den senare som på många sätt hindrade mig att älska detta nya fenomen.
Det är alltså Lady GaGa jag pratar om.
Kommentarer
Skicka en kommentar