Lykke Li nämns ofta i samma sammanhang som Robyn. De är båda kritikerrosade svenska poptjejer som är relativt stora utomlands, de har båda gästat samma album av både Kleerup och Röyksopp och de har även sjungit duett tillsammans. Men även om de två rör sig inom samma värld så målar de med helt olika paletter. Medans Robyn färgar sin musikaliska värld i skarpa och ljusa färger så står Lykke Li på motsatt ände med sina olika nyanser av svart och vitt. Det är som mest talande för Lykke Li som i allt från musik, videos, bilder och omslag rör sig med ett väldigt snyggt sätt av färglöshet.
Där lämnar vi jämförelserna med Robyn tycker jag och fokuserar mer på Lykke Li som släppte sitt andra album Wounded Rhymes i dagarna. Om jag ska sammanfatta Lykke Li och hennes musik lite snabbt så vill jag nämna dansvänliga rytmer, melankolik och popmelodier med en doft av folkmusik. Debuten var lovande med några riktigt starka singlar som I'm Good, I'm Gone och Breaking It Up. Redan innan den skivan hunnit landat kändes det som att man pratande om hur bra uppföljaren kunde bli och ibland känns som om man inom media bygger upp en sådan hyp så att när albumet väl landar så är toppbetyget redan förutbestämt. Wounded Rhymes har också blivit tokhyllad överallt jag läst, till och med på den amerikanska och kreddnödiga musiksajten Pitchfork.
Visst är det stundtals fantastiskt men i ärlighetens namn så är detta en ganska så ojämn affär. Precis som förra albumet så tycker jag att helheten överskuggas av två fantastiska singlar. Både I Follow Rivers och Get Some är riktigt starka och har allt det där jag gillar hos Lykke. Det hiphop-aktiga beatet, den överhängande men ändå inte övertydliga svärtan och såklart de snygga och snabbfästande melodierna. I personliga favoriten Get Some finns också en cool och kåt kaxighet som gör att hon påminner om en kvinnlig version av Mick Jagger.
I'm your prostitute, you're gonna get some
Låtarna Youth Knows No Pain och Love Out of Lust har också dessa egenskaper och där speciellt den senare fångar mig med sin direkta och medryckande melodi. Resten av albumet är långsammare och inte lika dansvänligt eller rytmbaserat. I dessa låtar hittar man både höjdpunkten och albumets svagaste spår. Jag förstår vad hon försöker göra i akustiska låtar som Unrequited Love och I Know Places men det funkar tyvärr inte. I kombination med alla hennes andra influenser så är folkmusik-influenserna en styrka men ensamma så blir de ganska så intetsägande och tråkiga. Lykke Li kommer aldrig att bli någon Joni Mitchell den saken är klar. Det är ändå just en ballad som är min absoluta favoritlåt från skivan. Den avslutande Silent My Song som är lika svart som den är vacker. För det första så har den en starkare melodi än de andra balladerna på albumet och för det andra så klär hon den i sin egen unika ljudbild med tydlig rytm och storslagen musik. En låt där hon även får visa upp vilken vacker och snygg röst hon har. Sammanfattningsvis så är det ett bra album där jag skulle ge högt betyg till många av låtarna men där helheten inte riktigt klaffar.
Lykke Li - Wounded Rhymes - 3/5
Kommentarer
Skicka en kommentar