Överlag så är det ett väldigt varierande album för att vara inom genren men med Lady GaGas unika personlighet skinande igenom alla låtar som en gemensam nämnare. Två låtar som verkar sprungna från exakt samma källa är Hair och The Edge of Glory. Båda låter extra mycket melodiskt 80-tal, något som jag själv är väldigt svag för och därmed också faller lätt för. Återigen känns det väldigt ärligt. Hair är en precis den rebelliska tonårsanthem som albumets titellåt vill vara och The Edge of Glory handlar om att fånga allt även i de sista skälvande sekunderna. Båda låtarna är bombastiska till max och med saxofon melodier spelade av The E Street Band legenden Clarence Clemons som grädde på det redan gräddiga moset. Väldigt melodiska låtar men knappast avsaknade av dansgolvs pumpande beats. Funkar lika bra på dansgolvet som hemma i vardagsrummet.
Om jag personligen fick välja nästa singel så skulle det bli Scheisse. Med galna och rytmiska hooks så babblar GaGa nonsens på hemmagjord tyska, bara det är ju guld värt. Sen så har den även en refräng som är bland det mest medryckande på albumet. Beatet signerat RedOne är simpelt, galloperande, paranoidiskt och helt fantastiskt. Sen har vi några lite mindre uppenbara (för att vara GaGa) låtar som nog kommer bli stora fan favoriter. Vi har den fantastiska electro goth balladen Bloody Mary som känns som en kusin till danspop mästerverket Judas. Samma teman och liknande metaforer men långsammare, aningen mörkare och än mer atmosfärisk.
Heavy Metal Lover är den låt som växt allra mest på mig sen de första lyssningarna. Det är en av de snuskigaste och skitigaste låtarna GaGa skrivit och det säger en hel del. Men det är snuskigt på ett snyggt sätt istället för alltför uppenbart och vulgärt. Lägg därtill den småskaliga men oehört smittande refrängen och du har en vinnare. Albumet har fjorton låtar och visst finns det blunders även här. Den allra största heter Americano och är en melodifattig sak som försöker flörta med Alejandro, en flört som slutar i ren katastrof. När det gäller balladen You and I så har jag redan uttryckt min beundran för den som avskalad pianoballad. Men tyvärr så blir melodin slaktad i en Shania Twain-aktig radiorock produktion på albumet.
Mitt i alla yviga stilar så är också låtar som Bad Kids och Electric Chapel välkommna med sitt mer generiska danspop sound. Något som jag uppskattar, speciellt i Bad Kids som är ett snyggt litet popörhänge. Electric Chapel är också fin men blir i längden lite långtråkig och påminner kanske lite för mycket om The Cardigans hitsingel My Favorite Game. Måste också passa på att nämna låten Government Hooker, en galen och rytmisk liten sak som bara inte går att sitta still till.
På hypen från både sig själv och hennes team så lät det som om att Born This Way skulle förändra pophistorien. Så långt vill jag inte sträcka mig i mina hyllningar och den når inte riktigt upp till The Fame Monster – mini-albumet innan – och dess skyhöga jämnhet. Men visst är det ett riktigt bra album och i dess bästa stunder når hon nya nivåer som både artist och låtskrivare.
Lady GaGa - Born This Way - 4/5
Kommentarer
Skicka en kommentar