Det är många som har en åsikt om Woody Allen och hans filmer, lite så att man antingen hatar eller älskar honom. Woody själv har någon gång sagt att "Match Point" är den film han själv är mest nöjd med.
Match Point handlar om Chris Wilton (Jonathan Rhys Meyers) som är ett före detta tennisproffs som försöker göra karriär som personlig tränare åt rika Londonbor. Mitt i detta så möter han Chloe Hewett (Emily Mortimer) som han inleder ett förhållande med, han låter sig snabbt smälta in i hennes rika familj och njuta av den livsstilen som medföljer. Men när han får träffa sin svågers blivande fru, den sexiga och flörtiga Nola Rice (Scarlett Johansson) så börjar han snabbt leka med tanken om att inleda en affär med henne, vilket visar sig få större konsekvenser än vad han trott.
Jag gillar Woody Allen, det ska jag inte sticka under stolen med, även hans mer lättviktiga filmer har en slags tyngd och tanke bakom sig som tilltalar mig. Men det är den seriösa Woody som jag gillar bäst, så mina förväntningar på den här filmen som är kategoriserad som en thriller var väldigt höga när jag satte mig för att titta på den.
Men att säga att det här är en renodlad thriller är väl att ljuga en del, första halvan av filmen är rentav ett ganska så rakt kärleksdrama. På ytan kanske man kan tro att denna film ska handla en hel del om tennis, men så är inte fallet utan den används mest som en metafor för filmens huvudtema och språngbräda för att presentera karaktärerna, annars är det inte mycket tennis alls. Även om metaforen spelar stor roll för filmen i stort och dess handling.
Det händer egentligen inte särskilt mycket i den första halvan av filmen, utan Woody tar ganska lång tid på sig att sätta upp och presentera karaktärerna. Deras mål och relation till varandra får sakta utvecklas, vilket inte är något negativt alls när det är så välgjort som det faktiskt är i den här filmen. Skådespeleriet imponerar mycket, kemin mellan Scarlett Johansson och Jonathan Rhys Meyers är speciellt bra. Man kan nästan ta på det som händer deras karaktärer emellan, de har också några av de snyggaste och med passionerade sexscener jag sett på film. Det blir extra effektivt när det gifta paret i filmen helt saknar denna passion, det känns som om de går på rutin redan från första kyss. Emily Mortimer, som spelar den trogna frun, imponerar mycket på mig. Hennes karaktär ska ju vara motsatsen till Scarletts och hon lyckas verkligen med att vara detta. Lite otacksamt att spela den kanske mest färglösa karaktären av alla, men hon gör det med bravur.
Dialogen är väldigt välskriven och håller även de mindre händelserika scenerna intressanta. Det känns verkligen som om man har hamnat i de finaste och snobbigaste delarna av London. Ibland blir det även lite humoristiskt när de beter sig som mest snobbigt, om detta är medvetet vet jag inte, men underhållande är det. Människorna i filmen må vara snobbiga men de är också väldigt kulturella och djupare än vad man kan tro, referenser till kända operor och klassiska böcker dyker upp lite här och där. Det är ingen slump att Fjodor Dostojevskijs klassiska bok Brott och straff dyker upp då Woody ganska uppenbart varit inspirerad av denna historia när han gjorde den här filmen.
Alla karaktärer i filmen är väldigt komplicerade och mångbottnande, jag får hela tiden våndas över vems parti jag ska ta. Jag går från att vara misstänksam till att känna sympati för en karaktär inom bara några sceners mellanrum. Detta gör att man aldrig riktigt kan slappna av och det bidrar till filmens intensiva stämning. För desto längre filmen går desto mer spännande blir den och kärleksdramat utvecklas till något även mer komplicerat, på slutet sitter jag som på nålar och väntar på den spännande upplösningen.
Jag kan inte påstå att jag varken är riktigt förtjust eller påläst på opera. Men som huvudsakligt soundtrack till denna film så passar det perfekt. Dels med tanke på att filmen utspelar sig i de snobbigaste delarna av London där operan spelar en stor roll för karaktärerna och många viktiga scener även utspelar sig på just operan. När sen samma musik används på ett mer soundtrackliknande sätt till vissa scener passar det faktiskt oväntat bra. Den dramatiska operan passar perfekt till de stressade situationer som karaktärerna i filmen hamnar i.
Hur mycket i våra liv lämnas åt slumpen? Filmens huvudsakliga tema återkommer med jämna mellanrum i filmen som små korta kommentarer eller mer vaga metaforer. När det gäller Woody Allens filmskapande är det inte mycket som lämnas åt slumpen, han lägger alltid ner sin själ i det han gör. Den här filmen är inget undantag och när historien är så pass stark som den faktiskt är så är det bara att kapitulera.
Jag gillar Woody Allen, det ska jag inte sticka under stolen med, även hans mer lättviktiga filmer har en slags tyngd och tanke bakom sig som tilltalar mig. Men det är den seriösa Woody som jag gillar bäst, så mina förväntningar på den här filmen som är kategoriserad som en thriller var väldigt höga när jag satte mig för att titta på den.
Men att säga att det här är en renodlad thriller är väl att ljuga en del, första halvan av filmen är rentav ett ganska så rakt kärleksdrama. På ytan kanske man kan tro att denna film ska handla en hel del om tennis, men så är inte fallet utan den används mest som en metafor för filmens huvudtema och språngbräda för att presentera karaktärerna, annars är det inte mycket tennis alls. Även om metaforen spelar stor roll för filmen i stort och dess handling.
Det händer egentligen inte särskilt mycket i den första halvan av filmen, utan Woody tar ganska lång tid på sig att sätta upp och presentera karaktärerna. Deras mål och relation till varandra får sakta utvecklas, vilket inte är något negativt alls när det är så välgjort som det faktiskt är i den här filmen. Skådespeleriet imponerar mycket, kemin mellan Scarlett Johansson och Jonathan Rhys Meyers är speciellt bra. Man kan nästan ta på det som händer deras karaktärer emellan, de har också några av de snyggaste och med passionerade sexscener jag sett på film. Det blir extra effektivt när det gifta paret i filmen helt saknar denna passion, det känns som om de går på rutin redan från första kyss. Emily Mortimer, som spelar den trogna frun, imponerar mycket på mig. Hennes karaktär ska ju vara motsatsen till Scarletts och hon lyckas verkligen med att vara detta. Lite otacksamt att spela den kanske mest färglösa karaktären av alla, men hon gör det med bravur.
Dialogen är väldigt välskriven och håller även de mindre händelserika scenerna intressanta. Det känns verkligen som om man har hamnat i de finaste och snobbigaste delarna av London. Ibland blir det även lite humoristiskt när de beter sig som mest snobbigt, om detta är medvetet vet jag inte, men underhållande är det. Människorna i filmen må vara snobbiga men de är också väldigt kulturella och djupare än vad man kan tro, referenser till kända operor och klassiska böcker dyker upp lite här och där. Det är ingen slump att Fjodor Dostojevskijs klassiska bok Brott och straff dyker upp då Woody ganska uppenbart varit inspirerad av denna historia när han gjorde den här filmen.
Alla karaktärer i filmen är väldigt komplicerade och mångbottnande, jag får hela tiden våndas över vems parti jag ska ta. Jag går från att vara misstänksam till att känna sympati för en karaktär inom bara några sceners mellanrum. Detta gör att man aldrig riktigt kan slappna av och det bidrar till filmens intensiva stämning. För desto längre filmen går desto mer spännande blir den och kärleksdramat utvecklas till något även mer komplicerat, på slutet sitter jag som på nålar och väntar på den spännande upplösningen.
Jag kan inte påstå att jag varken är riktigt förtjust eller påläst på opera. Men som huvudsakligt soundtrack till denna film så passar det perfekt. Dels med tanke på att filmen utspelar sig i de snobbigaste delarna av London där operan spelar en stor roll för karaktärerna och många viktiga scener även utspelar sig på just operan. När sen samma musik används på ett mer soundtrackliknande sätt till vissa scener passar det faktiskt oväntat bra. Den dramatiska operan passar perfekt till de stressade situationer som karaktärerna i filmen hamnar i.
Hur mycket i våra liv lämnas åt slumpen? Filmens huvudsakliga tema återkommer med jämna mellanrum i filmen som små korta kommentarer eller mer vaga metaforer. När det gäller Woody Allens filmskapande är det inte mycket som lämnas åt slumpen, han lägger alltid ner sin själ i det han gör. Den här filmen är inget undantag och när historien är så pass stark som den faktiskt är så är det bara att kapitulera.
Match Point - 5/5
Kommentarer
Skicka en kommentar