Är inte en stor konsument av metal i vanliga fall. Men svenska In Flames är ett undantag och helt klart ett av mina favoritband från Sverige oavsett genre. Först och främst så är In Flames otroligt melodiska med popliknande hooks som tilltalar just en popnörd som mig själv. Men alltid utan att tappa den hårda och genuina metalkänslan. Lite på samma sätt som två andra metalband jag gillar starkt, Black Sabbath och Metallica. Med skillnaden att In Flames spelar en slags melodisk dödsmetal, där sångaren Anders Fridén mestadels antingen skriker eller growlar. En sångstil som många poplyssnare har svårt för men som jag personligen bara tycker gör det hela mer spännande och unikt i kombinationen med den mer melodiska ljudbilden
In Flames har varit med länge och har hela tiden utvecklats. En utveckling som många av hardcorefansen inte alls gillar. Den största skillnaden mellan deras tidiga skivor och de senare är att man flyttat stora delar av det melodiska från gitarrerna till sången. Där Anders förut mest viskade eller skrek så kan han idag även ta till renare sång och framförallt även leverera sånghooks i popmanér. Bandet har även blivit anklagade på olika album för att ha blivit alltför emo och/eller synthiga. Men man har ändå kört vidare på sin grej och försökt ge varje ny skiva en egen identitet samtidigt som det låtigt omisstagligt som In Flames. Nu är man tillbaka med ännu ett album, det tionde i ordningen. Den största skillnaden med bandet inför albumet är att den inflytelserika gitarristen Jesper Strömblad har lämnat bandet. Något som betydigt att den nygamla ersättaren Niclas Engelin har anslutit och att det största ansvaret för att skriva gitarrerna hamnat hos Björn Gelotte. När det gäller just gitarrerna så var det den del av förra skivan A Sense of Purpose som fick ta emot de största invändningarna från fans och kritiker. De melodiska ledgitarrerna och folkmusikinfluenserna som även om de blivit färre med åren lös här nästan helt med sin frånvaro. Nu gillade jag just det albumet väldigt mycket tack vare de starka låtarna men håller ändå med om att det melodifattiga riffandet blev lite monotont i längden.
I första och tillika titelåten på nya albumet Sounds of a Playground Fading så möts vi direkt av ett melodiskt, folkinspirerat och lugnt gitarrintro. Nästan som något från deras riktigt tidiga album eller från Metallicas 80-tal. Det övergår sedan till ett distat men minst lika melodiskt gitarrparti och redan här har man visat på mer melodiskt gitarrspel än på hela förra albumet. Låten mynnar sedan ut i en mer modern In Flames låt med snabba riff, sångvänlig refräng och ett distinkt gitarrsolo. Låten är som en kombination av mycket som kännetecknar bandet idag och är också ett av albumets bästa. Nästa låt ut är förstasingeln Deliver Us som var en besvikelse hos mig då jag tyckte att den kändes lat med en refräng som bandet skulle kunna skriva i sömnen. Men dess plats som singel är förståelig då refrängen sätter sig direkt. En helt okej låt i albumets sammanhang. Det finns även mer experimentella låtar på albumet där Jester's Door och The Attic sticker ut allra mest. Den förstnämna är intressant med sitt synthigt industriella sound och pratsång, men är i slutändan ganska så trist. The Attic är lågmäld med en fin atmosfär men växer aldrig ut som man önskar den skulle. Jag uppskattar deras vilja att försöka nya grejer men på just detta album funkar det inte riktigt för mig.
Äran att avsluta albumet får den för In Flames också ganska så annorlunda Liberation och har i varje recension jag läst blivit utskälld. Det är en mjuk rockballad utan ett enda tillstymmelse till varken skrik eller hårda riff. Men de flesta recensenter till denna skiva är troligtvis metalhuvuden och själv har jag inga problem alls med denna låt. Inte lika vacker som en av deras tidigare ballader Come Clarity men ändå fin och känslomässigt medryckande. Det är dock inte en av mina absoluta favoriter från albumet. Från sin allra bästa sida visar sig In Flames på låtarna Fear is a Weakness och A New Dawn. Båda låtar har allt det jag älskar med bandet. Melodiska ledgitarrer, dynamik och starka refränger. Sounds of a Playground Fading är överlag ett stabilt In Flames album, vilket också betyder att det är mestadels riktigt bra.
In Flames - Sounds of a Playground Fading - 4/5
Kommentarer
Skicka en kommentar