Coldplay är ett band lika hatat som det är älskat. Mest älskade för sin förmåga att beröra även de mest hårdhudade och för sina fantastiska melodier. Hatade mycket för att de är kommersiellt pretentiösa. Att vara pretentiösa samtidigt som man är väldigt populära är svårt att svälja för många, speciellt för de mer kreddnödiga. Detta nya album med namnet Mylo Xyloto lär inte ändra på någonting av detta dock. Det låter på det hela väldigt mycket Coldplay. En känsla som förstärks av att många av låtarna på albumet låter som de hör hemma på andra tidigare Coldplay album. Vilket gör att albumet i sig saknar en idé och stark identitet. Något som tidigare album, speciellt då mästerverket A Rush of Blood to the Head och ambitiösa Viva La Vida har. Så det är upp till styrkan av de enskilda låtarna att göra det här albumet. Som tur är så finns det en del riktigt bra sådana.
Förstasingeln Every Teardrop is a Waterfall har växt väldigt mycket sen jag först hörde den. En livsfarligt snygg Johnny Buckland (Coldplay gitarrist) slinga bär fram ett synthigt sound som låter sandstrand och disco. Det närmaste Coldplay kommit party på stranden, om än ett melankoliskt och längtande sådant såklart. Den som låt som exploderar allra mest i mitt hjärta är dock Charlie Brown. Med en för Chris Martin ovanligt tillbakadragen sångmelodi. Något som är perfekt här då det bara förstärker den explosion som Bucklands gitarr ger ifrån sig i den ordlösa refrängen. En melodi att spränga granit med.
Chris Martin sa innan albumet ens hade spelats in att det skulle bli lite enklare och mer sparsamt. De finns också en del sådana stunder som påminner lite om bandets allra äldsta B-sidor i sin sparsmakade stil. Us Against the World, U.F.O och Up In Flames är alla akustiskt baserade ballader. Av dem så är dock Up In Flames den enda som sticker ut melodimässigt. Det är den mest vackra låten på skivan med en Chris Martin i falsettsång bakom sitt piano. Många önskar kanske att han skulle göra det oftare, skriva dessa pianoballader som förr var ett av hans kännetecken. Jag håller med till viss del men det är också kul att få höra han och bandet leva ut sina allra mest bombastiska arenapopdrömmar på detta album.
Det var längesedan bandet bara kunde göra vackra ballader, de vet numera också hur man skriver en riktigt vass poplåt. En förmåga som vi får exempel på i den lättsmälta och 80-tals klingande The Cure passningen Hurts Like Heaven och framförallt i Rihanna(!) duetten Princess of China. Chris Martin har flörtat väldigt öppet med både den moderna R&B och hip-hop scenen vid många tidigare tillfällen. Men det här är första gången som det får plats fullt ut på ett Coldplay album. Vilket så klart upprör några av de naiva Coldplay-puristerna som fortfarande tror och vill att de ska vara ett mer alternativt band. Coldplay slutade dock vara coola och kreddiga redan med deras första album. Sen om man inte gillar låten är en annan femma. Själv älskar jag den. Det är en oväntat men snyggt udda sång som nästan helt saknar återkommande partier. Man skulle ju ha gissat annars att en Rihanna låt skulle ha en riktigt tydlig refräng. Musikaliskt låter det som man tagit någon bortglömd Ennio Morricone melodi men upphottat det till en ultramodern R&B låt. Komplett med krispiga synthar, coola beats, Rihanna och allt.
Albumet har dock tydliga och stora svagheter. De korta instrumentala segmenten mellan några av låtarna är väldigt typiska producenten Brian Eno. Men tyvärr inte när han är som bäst. De känns istället som ett misslyckat försök att ge albumet den identitet och sammanhållning man saknar. Många melodier på skivan känns också lite för anonyma och inte lika självklara som man vant sig vid med Chris Martin. Tyvärr så har han blivit ojämnare på just den fronten. Förr så var nästan alla hans melodier karvade ur guld, nu är mycket bara okej och en del saknar helt minnesvärde. Det är knappast ett av de starkaste Coldplay albumen men det innehåller ändå tillräckligt mycket guldkorn för att det ska bli intressant och stundtals också väldigt bra.
Bästa spår: Charlie Brown
Coldplay - Mylo Xyloto - 3/5
Kommentarer
Skicka en kommentar