Memento

Jag brukar vanligtvis skriva om nya grejer som jag är sugen på att tycka till om. Men ska göra ett undantag nu då jag vill hylla en av mina favoritfilmer någonsin. En som jag också märkt gått alltför många förbi. Filmen i fråga är Memento, regissören Christopher Nolans andra film och hans första med en ordentlig budget.

På ytan är intrigen ganska så simpel. Leonard Shelby är en man besatt av att hitta mannen som mördade och våldtog hans fru. I ett fall som polisen anser vara uppklarat. Men riktigt så enkelt är det inte. Under händelsen där hans fru mördades så drabbades Leonard av en olycka som ledde till en minnesskada. En fysisk sjukdom som gör att han inte kan bilda nya minnen. Han har förlorat förmågan att förvandla sitt kortidsminne till långtidsminne. Detta innebär att han efter en stund hela tiden glömmer vad han nyss gjorde och vad han gjort sen olyckan. Han borde kanske sitta på hem och inte alls kunna leva ett liv. Men han har hittat ett system som gör hans liv och hans besatta jakt på hämnd möjligt. Han lär sig genom repitition, så kallad betingning. Han skriver lappar, tatuerar sin kropp och använder sig av slaviskt strikta rutiner.

Filmens uppbyggnad och dess berättande är högst unikt. Filmen börjar med slutet och spelar sen upp scen för scen i bakvänd ordning. Chris Nolan blandar detta med att också visa scener som händer precis innan filmens huvudhandling börjar. Dessa scener är filmade i snyggt svartvitt foto för att skilja sig från det bakvända berättandet. På tal om svart så är filmen överlag väldigt film noir inspirerad. Stämning, handling och tempo är alla väldigt mycket film noir. Det som gör att filmen inte direkt är känd för sin noir stil är också lite av dess briljans. För förutom de svartvita scenerna så är cinematografin väldigt ljust färgstark, där bland annat sandbrunt och ljusblått går igen som hela tiden återkommande färger. Inte alls särskilt film noir i sin visuella ton men väldigt film noir i övrigt. Denna kontrast är oerhört snygg och ger filmen en helt unik känsla. Dessa ljusa färger ger också en flytande och rinnande känsla som förstärker ett av filmens teman som handlar om hur vi uppfattar tid. Musik är sparsamt använt men är desto effektivare när den väl dyker upp. Musiken i sig är mer ambient än melodisk, ett underskattat soundtrack som förhöjer känslan av förlorade minnen och diffus tidsuppfattning.

Den enda riktiga svaghet filmen har är faktiskt också en del av dess styrka. Det är nämligen så att filmen är fullpackad med så mycket tankar och intryck att det är lätt hänt att man försöker för mycket med att följa med i berättandet och därmed glömmer bort att investera sig i karaktärerna och dialogen. För när man gör det så upptäcker man att Memento är så mycket mer än bara en galet smart uppbyggd film, den är också väldigt känslomässigt belönande och tänkvärd.

Guy Pearce spelar huvudrollen och gör det helt fantastiskt. Speciellt med sina små medel. Det är subtil mimik och fraseringar som gör hans karaktär så uppslukande och intressant. Inget tacksamt sätt att spela på då det sällan uppmärksammas. Jag såg honom för första gången i LA Confidential, där hans också briljerar i en helt annan typ av roll men med liknande medel. Han förtjänar helt klart både större uppdrag och en större status än vad han har i dag. I andra välspelade och viktiga roller ser vi bland annat Carrie-Anne Moss (Matrix), Joe Pantaliano och Stephen Tobolowsky (Heroes).

Manuset är skrivet av Chris Nolan själv men är baserat på en novell av hans bror Jonathan Nolan. En person som han senare skulle börja utnyttja fullt ut som hjälplig manusförfattare. Manuset i den här filmen kännetecknas av det som även skulle visa sig bli kännetecken hos Nolan bröderna överlag. Det är smarta och slående rader av dialog som är både väldigt tänkvärda och citerbara. Och såklart det tidshoppande berättandet. Ett berättandet som i Memento sätter tittaren i en liknande sits som huvudkaraktären. Att veta vart man är på väg men inte vart man varit.

Memento - 5/5

¨