Franklin J Schaffners Planet of the Apes från 1968 är en filmklassiker och i mina ögon ett mästerverk. Efter den succén så började man mata ut uppföljare och det hela växte genast till ett franchise med filmer, tv-serier och serietidningar. De två första uppföljarna håller jag fortfarande som bra och expanderar snyggt på grundidén. De andra kan man undvika utan att behöva tröstas. 2001 så väcktes aporna till liv igen av Tim Burton i en remake på originalet. Ett totalt misslyckande som genast lade franchiset på is igen.
Men nu är det dags att tina upp det hela! Denna gång gäller det en slags prequel med namnet Rise of the Planet of the Apes. Filmen handlar om början till hur aporna tog över planeten. Så det bygger på samma premiss som originalseriens Conquest of the Planet of the Apes. Men utspelar sig i ett annat om än med vissa likheter, fiktivt universum. Tro mig det låter krångligare än vad det är.
Will Rodman (James Franco) är en forskare som försöker hitta ett botemedel mot alzheimers. Ett väldigt personligt projekt då hans pappa lider utav just denna sjukdom. För att nå resultat testar man det först och främst på schimpanser. Efter en olycka involverat en apa så skrotas projektet. Alla schimpanser som deltagit i hans projekt avlivas därefter. Men Will och hans kollega upptäcker en överlevande schimpansunge och man kan inte förmå sig att lämna den, så Will tar med sig den hem. Schimpansungen döps till Ceasar och Will upptäcker snabbt att apan har påverkats av de experiment hans mor tog del av och visar upp förhöjd intelligent utveckling.
Jag börjar med att säga att jag tycker att det här är den bästa "Planet of the Apes" filmen sen originalet. Dess största förtjänst gentemot många av de andra filmerna är att det är väldigt rakt på och tajt berättat. Den lägger inte mycket tid på sidoelement utan koncentrerar sig på huvudfrågan. Något som också gör att filmen håller sig under två timmar. Vilket känns fräscht då för många filmer av den här typen drar ut på filmtiden bara för att, utan att ha tillräckligt mycket historia att berätta
Det filmen lyckas med allra bäst är att förmedla så pass mycket känslor på så litet utrymme. Och de som förmedlar mest känslor är inte människorna utan de dataanimerade aporna. Jag vet inte om det är för att motion capture skådespelet med Andy Serkis i spetsen är så bra eller för att många av de andra skådespelarinsatserna är så väldigt intetsägande. Troligtvis en kombination av det hela. Det är i vilket fall motion capture på samma höga nivå som i Avatar och precis som i den filmen så vänder man sig känslomässigt emot sina egna.
Teman och budskap i Rise of the Planet of the Apes är inte alls särskilt subtila, utan både berättas och visas väldigt tydligt. Men den håller sig på rätt sida av övertydlighet vilket är väldigt viktigt. Det är en bidragande orsak till att man kan bli så pass engagerad på så kort tid. Man behöver helt enkelt inte tänka så mycket. Både en för- och nackdel såklart. För förutsägbarheten är filmens svagaste punkt. Även om man vet i stora drag vart det är på väg redan innan filmen startar så blir även små detaljer alltför lättuträknade emellanåt. Vad som är nästan obligatoriskt en sådan här typ av franchise film är små blinkningar till fansen. Det lyckas man också väldigt väl med här. Då man får i alla fall mig att dra på smilbanden vid ett flertal tillfällen.
Filmens foto har den där urtvättade stilen som blivit väldigt populärt på sistone. Ett lite uttjatat grepp är det kan jag tycka. Men jag tror att det bidrar mycket till att integrera de animerade aporna i den riktiga världen. Det blir inte lika lätt den där tecknade känslan som med mer spacklat foto. Regissören Rupert Wyatt var för mig okänd sen tidigare, kanske inte så konstigt då denna är hans blott andra film. Detta okända ansikte i kombination med något mediokra trailers bidrog till min känsla av att bli så positivt överraskad. Nu ser jag verkligen i fram emot en eller flera uppföljare. Apornas planet lever igen!
Rise of the Planet of the Apes - 4/5
Kommentarer
Skicka en kommentar