Drive

Jag har sett Drive och det jag vet säkert är att det inte är sista gången. För vissa filmer klickar helt enkelt bara och Drive är i vissa delar som ett destillat av det jag älskar allra mest med film. Eftersom jag är lite rädd att jag kommer nämna olika böjningar av ordet snygg lite för många gånger under textens gång så tänkte jag bli av med det på en gång. Miljöerna i filmen må vara snygga bara i sig men förhöjs än mer utav danske regissören Nicolas Winding Refns helt makalöst snygga bildspråk och bildkomponerande. Han tar en av de coolaste och snyggaste filmstäderna någonsin i Los Angeles och gör det kanske snyggare än någon annan gjort förut. Lägg där till en snygg Ryan Gosling med snygga kläder i huvudrollen så förstår ni nog vad jag vill åt. Till och med det väldigt råa våldet är väldans snyggt.

Ryan Gosling spelar en karaktär som är stuntförare, mekaniker och flyktbilsförare. Mycket mer än så får vi inte veta. Inget namn, ingen bakgrund, ingenting. Det är inte heller lätt att gissa sig till då han på ytan är väldigt tystlåten och sömnig. Ryan Gosling gör detta otroligt bra. Det låter enkelt på papper men det hade lätt kunnat bli tråkigt och ointressant. Men tack vare Goslings förmåga att med subtila känsloyttringar förmedla intensiva undertoner så blir det istället oerhört fängslande. Runt om Gosling så hittar man även andra starka biroller som spelar sin del i historien effektivt och bra. Till exempel Mad Men stjärnan Christina Hendricks som har en kort men väldigt minnesvärd roll som halvkriminell white trash brud.

Intrigmässigt är det som helhet ganska så tunt. Det är inte tal om varken något grundläggande drama eller meningsfull handling. Men det behövs inte heller. För enbart med sin kliniskt coola stämning så drar filmen in en och griper sedan tag med sina många enskilt starka och minnevärda scener. Det är snigeltempo rakt igenom och ibland även helt tyst men ändå så stirrar man hänförande på bioduken. Filmkonst på hög nivå.

Filmens attribut påminner mig också om något annat. Nämligen klassisk western, speciellt de som Sergio Leone gjorde med Clint Eastwood på 60-talet. I Drive använder man samma medel fast i ett helt annat sammanhang, med slående resultat. Man hittar här hjälten utan namn, den sparsamma dialogen, det stillsamma bildspråket och det långsamma berättandet. Allt i en nutida Los Angeles miljö där ponchon har bytts ut mot en silverjacka och cigarillen förvandlats till en tandpetare.

Det finns även en stark 80-tals känsla i filmen. Visuellt med både färger och kläder men allra mest i det fantastiska soundtracket. Huvuddelen är komponerad av Cliff Martinez och är suggestiv elektronisk musik med en ofta monoton rytm som också matchar filmens ton perfekt. Mer melodiska spår ryms också i några av regissörens handplockade låtar från olika obskyra artister. Låtar och artister som är väl värda att lyssna på även utanför filmens sammanhang. Mycket av detta soundtrack kompenserar också ofta bristen på dialog och vissa scener som bara är musik och bild är bland de allra mest magiska i filmen.

Drive cementerar också för mig Winding Refn som en klassregissör och Ryan Gosling som en av den nyaste generationens allra bästa skådespelare. Det är helt enkelt en fantastisk film i mitt tycke. Men kanske inte för alla, särskilt inte om man föredrar mer intrigdriven film med tydliga känslor. Själv är jag smått förälskad och längtar redan tills jag får chansen att se den igen.