Noel Gallaghers första soloalbum är den starkaste samling låtar som han har skrivit sen 1996 års Be Here Now. För anledningen till att Oasis sjönk så i kvalité var knappast soundet. Det var för att Noel slutade skriva brinnande melodier och för att han lät de andra bandmedlemmarna skriva låtar som tyvärr visade sig vara med några får undantag väldigt mediokra. Utan magnifika melodier så blev deras sound bara en tråkig The Beatles och rock'n'roll pastich.
Men splittringen av bandet var tydligen den spark i röven som låtskrivaren Noel Gallagher behövde. Resultatet finner man redan i det helt magnifika öppningspåret Everybody's On the Run. En sådan där klassiskt storlagen och episk Noel låt som har så mycket av de hoppfulla John Lennon stunderna som Noel älskar att ta av. Men det hade inte varit något om inte melodin känts så fräsch. Fräsch och igenkännande på samma gång, en sylvass kombination. Ett väldigt vackert stråk-arrangemang höjer också det episkt vackra ännu ett snäpp. En låt och ett startskott som sätter tonen. För Noel radar sedan upp tre andra kanonlåtar på rad. Den stompigt charmiga popdängan Dream On, sansat vackra kärleksballaden If I Had a Gun och starka förstasingeln The Death of You and Me.
Mitten av albumet är en svacka. Men han håller ändå upp intresset i svagare låtar som Record Machine och AKA... What a Life tack vare den snygga produktionen och den levande känslan. Det dröjer dock inte länge innan det smäller igen. Dock en lite mer nedtonad smäll. För den fina AKA ...Broken Arrow är varken storslagen eller tuff. Istället så är det en ganska så odynamisk men ändå charmig poplåt som blir till magi tack vare Noels självklara röst och den härligt inlindande melodin. Helt klart en av de snyggaste och bästa låtarna på albumet.
Avslutningslåten Stop the Clocks har Oasis-fans väntat på länge nu. Det började med att storebror Gallagher pratade om och höjde den som en av de bästa låtarna han skrivit. Sedan så dök den aldrig upp på något album, inte ens samlingsalbumet som ändå delade dess namn. En demoversion läckte dock ut till slut och här återfinns den för första gången i en komplett studioversion. Det är en för Noel ovanligt djup och slående text om vad medvetande och tid egentligen är, med en refräng som frågar; What if I'm already dead/How would I know? Melodin är desto mer typisk Noel men knappast desto mindre effektiv.
Stop the Clocks och därmed också skivan avslutas med ett snyggt och trippigt psykedeliskt outro som jag gillar men som känns en aning kort. Hade han spelat in den för 10 år sedan så hade det säkert rullat på i flera minuter. Det är helt enkelt mer nyktert här. Det sammanfattar också albumet ganska så bra. Det är inte lika drogfyllt melodiskt och attitydmässigt knockande som 90-talets största Oasis stunder. Mer nyktert, moget och snyggt melodiskt. Just här och nu så räcker det också mer än väl.
Bästa spår: Everybody's On the Run
Noel Gallagher's High Flying Birds - Noel Gallagher's High Flying Birds - 4/5
Kommentarer
Skicka en kommentar