Musikåret 2011: Del 1

Fleet Foxes

När Fleet Foxes släppte sin självbetitlade debut 2008 så var det för mig det årets solklart bästa album. Nu fyra år senare har de gjort det igen. För 2011 års bästa album heter Helplessness Blues och är uppföljaren till deras succédebut. Mycket är sig likt men som ofta med riktigt starka uppföljare så vågar man ta ut svängarna lite mer och skapa med hjälp av ett större självförtroende. Det är inte riktigt lika poppigt eller lättsmält som sist. Folkmusiken har fått än mer plats, fler ovanliga låtuppbyggnader och fler melodier som tar lite längre tid att knyta upp. Men som de skiner när man väl har gjort det! Melodier så självklara och rena att de känns uppgrävda från moder jord själv av låtskrivaren och sångaren Robin Pecknold. Vilken röst den mannen har sedan. Han tar dessa genuina melodier och ger dem mer liv än man trodde var möjligt. En röst med både kontraster och nyanser. Hans bandkamrater backar upp med änglasydda harmonier. Helplessness Blues är en sorgset harmonisk resa jag rekommenderar alla att ta.

Deportees

Närmast att utmana Fleet Foxes på albumfronten i år kommer faktiskt från Sverige. Det är det underskattade bandet Deportees som helt välförtjänt äntligen fått sitt ordentliga genombrott. Deras fjärde album Island and Shores är helt klart deras bästa hittils. Det är också det största steget de tagit rent soundmässigt. Så även om du inte gillar deras tidigare grejer så kan detta vara något för dig. Själv har jag alltid gillat dem även om de på album varit en aning ojämna och opolerade. På detta album har man skalat bort all trubbighet och den oslipade produktion som fanns. Samtidigt som man skrivit sina mest unika och starkaste melodier hittils. Melodier som känns mindre ihopsnickrade och mer naturliga. Först och främst känns det som att sångaren Peder Stenberg har släppt på tyglarna och utlämnar sig själv helt och hållet. Han sjunger som om livet stod på spel och använder melodierna och orden som sin skyddande mur. Alla influenser finns kvar men det som förut lät som Prince på indiepop-piller låter nu bara som Deportees.

  

Bon Iver

J Mascis

J Mascis är mest känd för att spela så högljutt som möjligt med sitt band Dinosaur Jr. Men det kom inte som någon överasskning när han dök upp med ett akustisk och folkigt singer/songwriter album. Snarare kändes det på tiden då han alltid skrivit och sjungit väldigt melodiska folkinspirerade melodier under alla gitarrmattor. Även hans melodiska gitarrsolon vittnade om en mjukare sida. Frågan var bara om det skulle funka eller om den förlorade kontrasten mellan det högjutt hårda och det mjuka skulle falla platt. J Mascis löste detta genom att skriva några av sina starkaste och vackraste melodier någonsin. Han lyckades till och med klämma in några patenterade melodiska elgitarrsolon i den akustiska ljudbilden. Albumet heter Several Shades of Why och värmer vilket brustet hjärta som helst.

Justin Vernon tog under 2011 en minst lika stor svängom i sitt sound som J Mascis gjorde fast åt andra hållet. Hans första album under pseudonymen Bon Iver spelade han in ensam i en stuga ute i skogen, mitt i vintern och nästan helt akustisk. Nu på uppföljaren Bon Iver, Bon Iver så hoppar han ett stort steg framåt ljudmässigt och inkluderar en hög instrument, ljudeffekter och medmusikanter. Men de fantastiska, folkiga och känsliga melodierna finns kvar och det han förlorar i intimitet vinner han i nyfikenhet. Minst lika slående vackert och unikt som debuten fast på ett annat mer utvecklat sätt.

Panda Bear

Förra året släppte Avey Tare från det experimentella bandet Animal Collective ett väldigt starkt soloalbum.  I år är det hans bandkamrat Panda Bears tur med sitt album Tomboy. Det är hans tredje soloalbum i ordningen och där många av låtarna släpptes som fantastiska singlar redan förra året. Nu som en del av en helhet och i nya mixar. Ett album som är som en psykedelisk och ambient smekning med sångmelodier som tar veckor att upptäcka men som slår galet hårt när man väl gör det. Svepande melodier som de bästa The Beach Boys ballader över en skruvad, elektronisk och väldigt atmosfärisk ljudbild. Ett fantastiskt album att drömma sig bort till.

Nu har jag skrivit en del om de fem album jag tyckt varit allra starkast från 2011. I nästa del kommer det lite generella tankar om andra album, olika genrer och låtar från året som gått. Även en skräddarsydd Spotify lista med det bästa från 2011 dyker upp!

Spotify länkar: 

Fleet Foxes – Helplessness Blues
Deportees – Islands & Shores
Bon Iver – Bon Iver
J Mascis – Several Shades of Why
Panda Bear – Tomboy