Filmåret 2011: Del 1

Jag har tänkt att från mina ögon sammanfatta filmåret 2011. Ögon som knappast sett allt, inte ens allt jag velat sett. Bland annat så är det många stora och starka filmer med utgivningsår 2011 som tyvärr släpps senare i Sverige och inte ens kommit hit än. Men en hel del av det jag varit intresserad av under året har jag ändå lyckats fånga. Ungefär cirka 25 till 30 filmer som gavs ut förra året har jag sett vilket jag ändå tror är över medel. Det var ett stabilt och på många sett bra filmår. Nästan som en liten uppvärmning inför det som komma skall. För det nya året ser på pappret helt otroligt spännande ut när det gäller film, men mer om det i ett annat inlägg.

Ryan Gosling i sina tre roller från 2011

Året som gick bjöd på många bra filmer, en del väldigt bra och så en riktigt fullträff som står över alla andra. Jag talar om regissören Nicolas Winding Refns film Drive med Ryan Gosling i en helt fantastisk roll som The Driver. Han spelar denna karaktär som och med en blandning av Steve McQueens brutala coolhet och Clint Eastwoods tysta närvaro. I min recension av filmen påpekade jag främst hur snyggt allting var från allt till miljöer, foto och bildspråk. Men det betyder inte att det hela bara är ett tomt skal. För även i sin lite tunnare handling så bjuder man på mycket bubblande känslor och enskilt slående scener. Den snygga och tydliga ytan berikar det mer subtila innehållet, istället för att ytan ska behöva vara innehållet som så ofta är fallet.

Ryan Gosling spelade inte bara förra årets bästa roll han gjorde också två andra bra roller. The Ides of March är ett politiskt drama regisserat av och med George Clooney där Gosling i huvudrollen spelar en ung och ambitiös kampanjassistent till Clooneys guvernör. Det är en väldigt effektivt och rakt berättad historia. En historia som är spännande, intressant och som säger mycket om politiskt maktspel utan att kännas alltför spekulativ. Bilderna är snygga och rollistan otroligt stark. Ryan Gosling lyckas på väldigt lite utrymme perfekt förmedla förvandlingen från det hoppfullt ambitiösa till att bli mer och mer cyniskt beräknande. Dramat är överlag väldigt välspelat med sådana toppspelare som Phillip Seymor-Hoffman och Paul Giamatti i betydande roller. Det må vara en enkel film på många sätt men jag tycker ändå att Clooney lyckas peta in både snyggt bildspråk och en del mer ambitiöst filmade scener. Men mest är det bara härligt att få en väldigt spännande, välskriven och välspelad historia att ryckas med i för en stund.

I romkom-dramat Crazy, Stupid, Love får vi se Gosling i en mer lättsam roll. I övrigt också en väldigt namnkunnig rollista med Emma Stone, Steve Carell, Julianne Moore och Kevin Bacon. Det är en mysig och smårolig film. Dock lite väl överdriven i sin egen verklighet för att lyckas bränna till på riktigt med sitt drama. Något man märker att den vill. Gosling imponerar som vanligt utan att för dens skull briljera. Steve Carell imponerar mest av alla och bidrar med sin humoristiska tajming till filmens roligaste scener. Filmen har också ett stort hjärta som den vinner mycket på. Men det räcker bara så långt när det under sista timmen bara blir mer och mer överdrivet och farsliknande. Första delen av filmen är bra och lovar mer än vad andra delen ger.

Superhjältefilmer 2011

Förutom Ryan Gosling så var 2011 också superhjältarnas år. För ett serietidningsfan som mig själv var detta så klart väldigt positivt. Nu är det nog dock så att vi får vänta på det allra bästa i den avdelningen till kommande sommar. Men en del var ändå bra förra året. Marvel fortsatte att bygga ut sitt filmuniversum med sina filmer Thor och Captain America: The First Avenger. Lika mycket som att bygga ut så bygger man också förstås upp inför nästa års team-up film The Avengers. Men både Thor och Captain America fick ändå varsin stabilt bra och underhållande film på vägen.

I Captain America gillade jag den självmedvetna anslaget kombinerat med en stor dos matiné- och serietidningskänsla. Den har några väldigt snygga montage som ger både skön humor och snygg action. Just dessa montage är också mina favoritscener i filmen, speciellt då snyggt integrerade och gjorda montage känns lite som en döende konst. Filmens svaghet är helt klart det dramatiska och man lyckas inte riktigt nå fram med de försök man ändå har, det känns på det hela lite för opersonligt och platt i Joe Johnstons regi. Det bestående intrycket är ändå att det är en harmlöst underhållande film med en stor dos charm. 

När det gäller Thor så har den också en självmedveten sida och framförallt en rolig och precis lagom andel humor. Vilket är nödvändigt i en film om bemantlade asagudar. Det är kanske den film i Marvels filmserie som jag gillar bäst. Tycker man sköter kontrasten mellan Jorden och Asgård på ett magnifikt sätt och båda världarna känns trots olikheterna ändå som samma film. Skådespelar insatserna är väldigt bra med många tunga namn (Anthony Hopkins, Natalie Portman, Stellan Skarsgård m.fl) och det lyfter lätt en sådan här typ av film där det ofta brister i just tyngden av det hela. Nykomlingen Chris Hemsworth som spelar Thor själv gör inte alls bort sig heller bland dessa giganter. Väldigt underhållande film med snygg action samtidigt som den faktiskt uttnyttjar lite mer dramatiska scener på ett skickligt och effektivt sätt. Troligtvis mycket tack vare regissören Kenneth Branaghs erfarenheter med mer dramatiskt inriktade filmer. Största bristerna hittar man i de många identitetslösa birollerna och den något stressade kärlekshistorien. Även själva historien blir lite tunnsådd på sina håll. Men det bra överväger det dåliga när man ser över helheten.

Tyvärr så var det en superhjältefilm som visade sig vara det allra sämsta från 2011 också. Green Lantern med Ryan Reynolds i titelrollen var ett rejält magplask. Framförallt så är det dåliga och fula effekter, speciellt för en film som verkligen vill vara storslaget episk med mycket sci-fi inslag. Mediokert skådespeleri och klumpigt berättande är det också rakt igenom. Det är ett svagt manus som regissören Martin Campbell har fått i sina händer. Brukar ju gilla honom annars och speciellt hans sätt att hantera både James Bond och Zorro på till exempel. Men när inte ens actionsekvenserna ros i hamn här så finns det ingen räddning. Lite för många gånger man himlar med ögonen åt filmens försök att vara trovärdig, speciellt när det ska försöka vara känslosamt utan att ens lyckas förmedla en enda känsla. Ryan Reynolds har aldrig imponerat på mig mer än som pubertalt lillgammal och han vinner knappast över mig med sin dramatiska förmåga här heller.

Något bortglömd så kom också tidigt på året Michael Gondrys version av The Green Hornet med Seth Rogen i titelrollen. En humoristisk vinkling på en av de första superhjältarna. En vinkling som funkar till viss del, speciellt i början. Man önskar bara att Seth Rogen som Green Hornet själv hade fått chansen att växa upp lite under filmens gång och visa en mer seriös sida. Men man kör på det mer lättsinniga nästan ända in i mål och det slutar som en ganska så medioker men ändå delvis underhållande historia. Gondry som regissör har dock tappat mycket sen han var som bäst med fantastiska filmer som Eternal Sunshine of the Spotless Mind och The Science of Sleep.

Från superhjältefilmer till sommar-blockbusters är steget inte särskilt långt och det är den tråden jag har tänkt plocka upp i början på nästa del. Håll till godo så länge!