Filmåret 2011: Del 2

Det fanns faktiskt storfilmer förra sommaren som inte handlade om superhjältar och sommarens kanske största stjärna var en trollkarl. Den allra sista Harry Potter filmen hade premiär och Warner Brothers snyftade nog en del då deras största kassako försvann. Den försvann dock med en smäll. För Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2 är den mest inkomstbringande Potter filmen hittills och den tredje mest inkomstbringande filmen genom tiderna. Inte bara det, det är en väldigt bra film också. Tillsammans med Deathly Hallows: Part 1 och Prizoner of Azkaban den allra bästa i en bra men lite ojämn filmserie på hela åtta filmer. Det är helt klart den mest fart- och actionfyllda delen. De flesta trådar i historien knöts ihop i del 1 och här är det mest full fart framåt. Man lyckas ändå undvika den värsta brådskan då actionsekvenserna utvecklar intrigen och även ger plats för karaktärernas personligheter. Sen hjälper det förstås att man redan lärt känna alla dessa karaktärer i sju andra filmer. David Yates som regissör gjorde sin fjärde Potter film och visade hur han utvecklats till en fullfjädrad berättare och visuell artist. Ser verkligen fram emot vad han ska göra i framtiden.

Även apor ville vara med att leka bland sommarens biopremiärer. I min recension av filmen förklarade jag Rise of the Planet of the Apes som den bästa i filmserien sen originalet från 1968. De är en rakt berättad film utan krusiduller. Med stabilt manus och fantastisk motion-capture. För det är verkligen de dataanimerade aporna som är stjärnorna här. Det är de som man känner för mest och det är de som är de mest intressanta karaktärerna. Självklart med ledaren Cesar i spetsen fantastisk spelad av motion-capture stjärnan Andy Serkis (Gollum, Kapten Haddock m.fl.). Animationen i sig är kanske inte perfekt men rörelserna och de levande ögonen är det definitivt. Lite för förutsägbar är filmen kan jag tycka men samtidigt också skönt okomplicerad i sitt tillvägagångssätt.

Om trollkarlar och apor var det bästa i storfilmsväg förra sommaren så stod maskinerna för det sämsta. Jag gav Transformers: Dark of the Moon en mycket svag tvåa i min recension. En tvåa som den endast fick för sina snygga 3D-effekter och för några imponerande actionscener. Men som film och historia är det katastrof. Dödstråkig humor, mediokra till värdelösa skådespelarinsatser och en otroligt forcerad intrig. All charm som den första Transformers filmen hade och som gjorde den historien godkänd är som helt bortblåst här.

Cowboys and Aliens var en titel och en premiss som lät intressant. Tyvärr visade det sig handla om karaktärslösa cowboys och fantasilösa aliens. Smårolig idé på pappret som börjar intressant men som mynnar ut i ett känslolöst pang-pang som inte ens lyckas underhålla på en högre nivå. En sådan här historia vilar mycket på sina skådespelare men Olivia Wilde är väldigt medioker i den ledande kvinnliga rollen och Harrison Ford har kanske sett sina bästa dagar. Bara Daniel Craig får godkänt av de tre huvudrollerna.

På tal om Daniel Craig så var det just han som fick äran att spela Mikael Blomqvist i David Finchers version av Stieg Larssons succéroman Män som hatar kvinnor som på engelska fått namnet The Girl With the Dragon Tattoo. När det gäller David Fincher så gjorde han också den film som var 2010 års bästa enligt mig. The Social Network hette den och nu har han också gjort en av 2011 års bästa. Den är bättre än den svenska filmversionen av boken på alla plan. Foto, skådespel, regi, klippning, musik osv. Vilket gör att alla bra scener slår lite hårdare och bättre. Fick också upp ögonen för historien på ett annat sätt, framförd med väldigt mycket nyanser och detaljer. Finchers öga och användande av  just detaljer är makalöst imponerande. Det enda som tar en ur filmen är så klart de haltande uttalanden av svenska namn och fraser. Men det är ursäktat då det visar sig vara så värt att ha historien utspelad i Sverige. Fincher och fotografen Jeff Cronenweth fångar nämligen Sverige bättre än många av våra egna filmskapare. Vyerna och stämningarna faller helt på plats enligt mig.

I den animerade filmens värld var det nog förra året väldigt svårt att slåss om uppmärksamheten mot Tintin. Steven Spielberg och Peter Jackson gav oss i The Adventures of Tintin (recension) ett otroligt fartfyllt och snyggt äventyr som dock gjorde mig mer nyfiken inför framtiden än hänförd av stunden. De andra animerade filmerna jag såg var Kung Fu Panda 2 och Happy Feet 2. Båda relativt tråkiga men där i alla fall den förstnämnda försökte med lite känslor medan Happy Feet 2 bara var själlöst glättig rätt igenom.

Andra filmer som försökte få mig att skratta var komedierna Bridesmaids och The Hangover: Part 2. Båda med samma inriktning på oanständigheter och pinsamheter. Men där Bridesmaids känns mycket fräschare och mer hjärtlig med sin kvinnliga synvinkel på det hela och där The Hangover: Part 2 bara är en repris på ettan fast med större budget, mindre charm och för många överdrivet överdrivna skämt.

Några väldigt bra mer indie-aktiga filmer har jag också sett. Bland annat kampssportsfilmen Warrior om två MMA-fightande bröder och deras förhållande till varandra och till deras far. Fightingscenerna är riktigt snygga och intensiva och filmen har även en stor känslomässig ryggrad. Där de små karaktärsstunderna mellan all kampsport faktiskt också brinner till och även tillför djup till fightingscenerna. Bra skådespel också, framförallt från Nick Nolte som den druckne fadern och Tom Hardy som den känslostörda Tommy. Väldigt engagerande film där man inte riktigt vet vad och för vem man ska känna. Slutet känns lite kort och abrupt även om det samtidigt är känslomässigt slående och visuellt snyggt.

Det brukar tyvärr inte komma så många svenska filmer som jag känner att jag verkligen måste se. Men direkt när jag hörde om Apflickorna så visste jag att det nog vore något för mig. Den gjorde mig heller knappast besviken och är helt enkelt väldigt bra. Det är lagom subtilt med teman som kontroll och makt. Den tvingar tittaren att ta ställning utan att ge några svar och både maggrop och hjärna utmanas. Filmen uttnytjar tystnad perfekt för att ge nerv, känns som om det kan smälla när som helst fast ändå inte. Filmen saknar dock lite pay-off i sista delen. Det är kul med nya svenska unga regissörer, speciellt när de är duktiga bildkompositörer och berättare som Lisa Aschan verkligen visar att hon är här med det västern-liknande anslaget.

En film kan vara bra och ändå vara en stor besvikelse. Det visade Tinker Tailor Soldier Spy mig. Med en fantastisk trailer, makalös rollista och favoriten Tomas Alfredson i regissörsstolen så var mina förväntningar skyhöga. Och visst på det visuella planet är det fantastiskt. Både foto och scenografi är toppklass. Men när man efter en timme upptäcker att detta är det enda som fångat ens intresse så blir man lite ställd. För mycket tid läggs på att berätta om intrigen och för lite tid på att berätta om karaktärerna. Berättandet är långsamt vilket i sig inte behöver vara negativt men här blir det på grund av dåligt fokus tyvärr mest klumpigt och tråkigt. Hoppande i tiden görs utan finess eller tydlighet vilket också gör mig en aning förvirrad mellan varven. En sådan här historia lever mycket på spänning. En spänning som bara visar sig delvis när man istället går vilse i för mycket information och förklarande. Trots klagomålen så gillar jag filmen en hel del ändå. Detaljarbetet är strålande, stämningarna klockrena och så klart skådespelandet med en subtilt lysande Gary Oldman i spetsen.

Terrence Malicks poetiska The Tree of Life är konstfilm blandat med familjedrama. Oscarsnominerad för bästa film men för egen del inte riktigt så pass bra. Lite för stora religösa framtoningar, en abstrakt version av livets födelse som känns plastig och ett drama som aldrig bränner till. De följsamt vackra och naturalistiska bilderna och de härligt drömska stämningarna är det som räddar filmen från ett magplask. Värd att se ändå om man inte räds konstfilm eller större pretentioner.

Andra kritikerhyllade och oscarsnominerade filmer som den franska stumfilmen The Artist och Scorseses familjeäventyr Hugo får vi i Sverige tyvärr inte chansen att se förrän i mars. I nästa inlägg om film så ska jag också just blicka framåt istället för bakåt och skriva om hur fantastiskt filmåret 2012 ser ut att kunna bli.