Systrarna Klara och Johanna Söderberg som bildar bandet First Aid Kit fungerar lite som ett kvinnligt Simon & Garfunkel. Klara som en Paul Simon med sitt låtskrivande och den starka, uttrycksfulla ledsången. Johanna som en Art Garfunkel, lite vid sidan av men ändå oumbärlig för soundet med sin ljuva och berikande andrastämma. De rör sig också i samma land musikaliskt sett med sin popnerviga folkmusik. De upptäcktes på allvar med en cover av Fleet Foxes låt Tiger Mountain Peasant Song som snabbt blev väldigt populär på youtube. Man släppte efter detta en solid skiva i The Big Black and the Blue och fick chansen att turnera världen runt och även uppträda tillsammans med sina egna idoler i Bright Eyes.
Detta andra album är också inspelat i USA och producerat utav Mike Mogis från just Bright Eyes. Utvecklingen från debuten är slående. Det märkte man redan på första singeln tillika titelsången The Lion's Roar. Melodierna är mer utmejslade och nerven uppskruvad ett par varv. Vilket gör att den passar perfekt som singel, titellåt och öppningsslåt på albumet, den förklaringen passar nämligen också in på albumet som helhet. Man har också fått en producent som verkligen tar fram bandets styrkor. Mogis har inte försökt glänsa själv utan har istället skalat bort mycket i ljudbilden och spetsat med sparsmakade men snygga detaljer. Han har gett musiken rymd och lyft fram den otroliga närvaro i rösterna som tjejerna besitter. För just den närvaron är det som slår mig mest när jag lyssnar på detta album. Ta på dig ett par bra hörlurar, slut ögonen och det känns nästan som om de sitter bredvid dig och sjunger.
Det finns fler låtar än The Lion's Roar som imponerar stort. I den nysläppta och countrydoftande singeln Emmylou så kombinerar Klara en historia om saknad och den kalla svenska vintern med att namedroppa några artister som ligger henne varmt om hjärtat. Titelns syftar givetvis på Emmylou Harris och även Gram Parsons, Johnny Cash och June Carter nämns till förnamn i låten. Ett bra val som singel, det är den låt som klänger sig fast i huvudet fortast och man imponeras av hur fort bandet utvecklat sina färdigheter som melodisnickrare. Låtar som den gulligt smittande Blue och den hoppfullt sorgsna nyårshistorien New Year's Eve bekräftar bara den känslan än mer. Början och slutet på albumet är speciellt starkt medan det blir en liten svacka i mitten.
Albumet rör sig överlag i ganska så säker mark och tar inte ut några större svängar. Det finns dock välkommna undantag och sticket till Dance To Another Tune med sitt levande trumspel och varma melodi är ett sådant. Ett annat är hela avslutningslåten King of the World. En låt som verkligen sticker ut från övriga med sitt upptempo och sitt Bob Dylan liknande rambel. När sedan Bright Eyes huvudmannen själv Conor Oberst dyker upp och sjunger med tjejerna i den sista versen och refrängen så är det ett alldeles magiskt och lika självklart avslut på ett imponerande album.
Kommentarer
Skicka en kommentar