The Hunger Games

Så har jag då sett The Hunger Games, den efterlängtade filmatiseringen av Suzanne Collins bästsäljarbok Hungerspelen. Så efterlängtad för egen del att jag skrev en inför-text här för några veckor sedan. Läs den om ni vill ha lite bakgrundsinformation om mina tankar inför det hela. Men nu över till själva filmen.

I en postapokalyptisk framtidsvärld är kontrasterna stora. De rika lever i den högteknologiska huvudstaden Panem medan de fattiga är utplacerade i 12 olika distrikt. För att visa sin makt och påminna folk om det en gång misslyckade upproret så anordnar man varje år ett så kallat Hungerspel. En överlevnadstävling sänd som tv-underhållning där 24 ungdomar från de olika distrikten tvingas slåss tills bara en enda vinnare står kvar och får återvända hem. När 16-åriga Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) hör hennes 12-åriga systers namn läsas upp vid Hungerspels-lottningen så kliver hon fram för att som frivillig ta systerns plats i tävlingen.

The Hunger Games-filmen är som väntat inte lika bra som boken som helhet men ändå välgjord och väldigt effektiv i vissa enskilda delar. En sak är dock säker, det här är en film gjord för fansen. För om jag inte hade läst och älskat boken så skulle jag nog inte tyckt om den här filmen lika mycket som jag ändå gjorde. Det finns svagheter i berättandet som att vissa saker förklaras lite dåligt och att karaktärerna och deras relationer med varandra utvecklas för lite. För mig var dock inte detta ett problem då jag brydde mig om dessa karaktärer redan innan jag sett dem. Från denna synvinkel så älskade jag hur klockrent man hade lyckats fånga några av mina favoritdelar från boken, med både klump i halsen och gåshud som följd.

Actionscenerna som dyker upp under filmens andra halva när själva spelen börjar är en blandad påse. Med den skakiga kameratekniken och många snabba klipp så lyckas man i vissa stunder göra det intensivt och spännande medan det i andra stunder blir en aning förvirrande. Jag hatar inte skakig kamera per definition som jag vet att många andra gör men här blev det lite för mycket några gånger.

När det gäller skådespelandet så bär huvudrollsinnehavaren själv, Jennifer Lawrence stora delar av filmen med sin fantastiska prestation. Otroligt trovärdig i de mer extrema känslorna men också subtil i det lilla och sättet hon använder sina ögon och ansiktsyttryck på. Det känns inte som om det bara är en känsla åt gången vilket kan vara fallet med många andra mindre talangfulla skådespelare. I filmens övriga roller är det stabilt med särskilt fina prestationer från Donald Sutherland som den sluga presidenten Snow och Elizabeth Banks som den överexcentriska Effie.

Sedan vill jag också berömma filmens foto. Älskar att man gick med en aningen grynig och mer opolerad stil, med nedtonad ljussättning och mycket oskärpa. Det funkar perfekt med filmens teman och hindrar det från att kännas för ytligt eller spekulativt, som är en stor risk med en sådan här hemsk historia. Den visuella designen är också rik och jag gillar speciellt att man inte fegade ur med sci-fi känslan.

Rutinerade regissören Gary Ross har tillsammans med sitt team skapat en trogen adaption av boken och samtidigt gjort en för det mesta väldigt bra film. Den har definitivt fått mig ombord på resan och nu ska det bli intressant att följa utvecklingen med uppföljaren Catching Fire.