Kent - 999

Jag är ett stort fan av de elektroniska ljudlandskap som Kent mer eller mindre utforskat på de tre senaste albumen. Men omväxling förnöjer och jag kan inte förneka att det känns förlösande och härligt när man nu tar steget tillbaka in i arenarocken med nya singeln 999.

Det är rättfram och storslaget, textmässigt vemodigt men melodiöst hoppfullt. Det som slog mig allra först var hur flytande och mjuk melodin är i kontrast till det mer statiska och hårda som dominerat stora delar av de senare albumen. Mer Isola och mindre Tillbaka till samtiden om man ska prata i Kent-termer. Inte mig emot eftersom Isola råkar vara mitt favoritalbum med bandet och det senare är det Kent-album jag gillar minst.

Låten klockar in på nästan 7 minuter och visar på både hur etablerade Kent är som band och hur annorlunda musikklimatet ser ut idag. För en singel behöver idag inte vara en 3 minuters poplåt för att slå eller få genomslag. Idag upptäcker folk inte i lika stor utsträckning musik genom radio och tv. Tjänster som Spotify, Itunes och Youtube har fått allt större inflytande, att upptäcka musik har mer än någonsin blivit ett aktivt val och då spelar det mindre roll hur anpassade singlar är till radio och tv.

I både sin längd och sitt episka anslag så påminner faktiskt 999 om Kent-klassikern Mannen i den vita hatten om än inte riktigt lika mästerlig. Textmässigt är det ypperligt där Jocke Berg radar upp både träffsäkra rader och snygga referenser, där bland annat namedroppandet av Ian Curtis får ett Joy Division fan som mig själv att le stort. Men det är nog ändå den ordlösa refrängen som slår allra hårdast, en "ahhh" melodi som värmer det flesta blodkärl.

Sammanfattningsvis kan man säga att 999 imponerar stort och om jag på rak arm skulle ranka den med Kents elva andra förstasinglar skulle den lätt ta en topp fem plats. Förväntningarna inför albumet Jag är inte rädd för mörkret som släpps den 25 april är därmed skyhöga. Men det är som vanligt när det gäller Kent eftersom de också oftast levererar just skyhögt.