Kent har aldrig varit så avslappnade eller inbjudande som på Jag är inte rädd för mörkret – deras tionde studioalbum i ordningen. Inte ens på 2002 års stora kommersiella genombrott Vapen & ammunition var man så här raka i sitt uttryck. En stil som jag har lite blandade känslor inför. De Kent-album som jag anser vara de allra bästa är alla lite mer svårtuggade rent känslomässigt, album som man oftast måste vara vid ett visst sinneslag för att bli sugen på. Samtidigt så kan den andra sidan av myntet också drabba mig hårt och detta nya album kan vara deras bästa i den mer lättuggade stilen.
Jag ska inte sträcka mig så långt som att säga att det låter lyckligt men det är ändå det mest positiva Kent har släppt ifrån sig. Ibland melodiskt vemodigt och textmässigt hoppfullt, ibland tvärtom och ibland allt på en och samma gång. Det som också slår mig är hur bilåkarvänligt det låter och hur mycket det påminner om amerikansk västkustrock. Ett sound som jag personligen gillar skarpt och som känns som en naturlig väg att gå då det fanns spår av det redan på förra albumet En plats i solen. Band som Tom Petty & the Heartbreakers och Fleetwood Mac hade också varit imponerade.
Petroleum och Tänd på heter två av albumets bästa låtar och målar båda upp en dystopisk framtid där hoppet är det enda som lever, vilket en cineast som mig själv fullkomligt älskar. Allt levererat med fantastiska melodier – så klart. Just melodierna på detta album är överlag väldigt sjunga med-vänliga och medryckande, vilket förstås inbjuder till klagomål från de mest kreddnödiga men i min värld bara är positivt och också bidrar till den varmt välkomnande känslan.
Förstasingeln 999 älskar jag fortfarande och fungerar perfekt som öppningslåt, men framstår nu när man har hela bilden än mer som ett udda singelval då det kryllar av andra låtar med större hitpotential. En låt som Färger på natten är rent av det närmaste Kent kommit att skriva en refräng som skulle funkat i de flesta sammanhang. Dock utan att för den skull tappa sin värdefulla unikhet då man spetsar med klassiskt blödande gitarrslingor från Sami Sirviö (ledgitarrist) och en udda text som bland annat rabblar upp namn på psykmediciner. Andra låtar med singelpotential är den elektroniskt svängiga Låt dom komma och den genomvackra Jag ser dig. Den sistnämnda är nog min absoluta favorit för tillfället, en sång om att se varandra och som gör att håren på mina armar reser sig som på beställning.
Avslutningslåten Hänsyn är albumets udda pjäs med sin aviga rytm och filmiska stråkar. Oväntat experimentell ljudbild som ligger nära trip-hop genren och för tankarna till band som Portishead och Radiohead. Det är uppfriskande, vackert och passar perfekt som avslutningslåt utan att vara den där storslagna knocken de oftast gått med förut. Det är ändå det jag saknar mest i låtmixen – en sådan där episk urkraft till ballad som det till exempel kryllar av på favoriten Röd. Det är i vilket fall ett väldigt fint och härligt album som kommer gå hem hos många Kent-fans men framförallt också charma många som kanske haft lite svårt för bandet tidigare.
Kommentarer
Skicka en kommentar