Iron Man, Hulken, Thor och Captain America har alla haft sina egna filmer under de senaste åren. Några bra, några mindre bra men aldrig har de imponerat riktigt stort på mig. Det som för filmerna samman är att de alla är producerade av filmbolaget Marvel Studios och ingår i deras helt unika försök att bygga ett filmuniversum som spänner över mer än en filmserie. Tanken är att i varje fas bygga upp inför den stora team-up filmen där alla hjältar samlas i superhjältegruppen The Avengers. För att förtydliga det hela har man även varit flitiga med att ha med blinkningar och cameos i de enskilda filmerna som visar att det rör sig om samma värld.
Den första kulminationen har nu landat i form av filmen med det självklara namnet The Avengers. Huvudskurken är halvguden Loke (Tom Hiddlestone) som först sågs i Thor och han är en klassiskt megaloman som lyckats fått tag på en armé av aliens som han planerar att ta över jorden med. Spionfirman S.H.I.E.L.D med Nick Fury (Samuel L Jackson) i spetsen tvingas då återuppta ett gammalt projekt att samla de allra mest extraordinära hjältarna i världen för att rädda densamma. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort när alla starka och unika personligheter ska komma tillsammans.
Först och främst så är The Avengers en skamlöst underhållande film – särskilt i avdelningarna action och humor. Den avslappnade känslan och de träffsäkra one-liners som man bjuds på minner om en oskyldigare tid i filmhistorien, innan alla skämt behövde vara antingen invecklande smarta eller omoget chockerande. När det gäller action-sekvenserna så är det ibland förbluffande sömlöst och snyggt. Saker som i teorin är abnormt overkliga ser i praktiken fantastiskt trovärdigt ut. Lägg därtill att rörelserna i både koreografi och fotografi är lika coola som de är spektakulära. När det gäller storyn så är den ganska så ordinär och förväntad, men det spelar mindre roll när utförandet är så pass bra – där även tempot i filmen sitter som en smäck.
Även om inga andra av filmerna i Marvel Cinematic Universe har imponerat fullt ut så är det knappast huvudkaraktärerna som varit problemet och här så är de minst lika – om inte mer – välspelade och välskrivna som tidigare. Robert Downey Jr äger sin roll som Tony Stark/Iron Man mer än någonsin och både Chris Evans som Captain America och Chris Hemsworth som Thor är väldigt träffsäkra. Mark Ruffalo ersätter Edward Norton i rollen som Bruce Banner, gör det bra och ger framförallt ett väldigt sympatiskt intryck. Men det är hans alter-ego Hulken som drar ner de flesta applåderna med sin häftiga karaktär och dataanimering i toppklass.
Ingen superhjältefilm lyckas heller utan en karismatisk skurk och Tom Hiddlestone som Loke är lika charmigt ond som han var i Thor. Den enda skådisen som ger ett lite mer träigt intryck är Scarlett Johansson som teamets enda kvinnliga hjälte Black Widow, något som hon dock kompenserar upp en del med sin utstrålning. Jeremy Renner som Hawkeye har en roll som inte ger så mycket att jobba med – men å andra sidan har hans karaktär några av filmens coolaste moves med sin pilbåge. Det är ingen slump att jag nämner så många av karaktärerna då det genom hela filmen är stort fokus på just dessa och samspelet eller brist på detsamma mellan dem.
Det jag saknar mest i filmen så här på rak arm är ett större dramatiskt djup och ett mer minnesvärt soundtrack. Det är kanske inte som film den bästa i superhjälte-genren men det är helt klart den mest lyckade i att försöka föra över känslan från serietidning till film. Att regissören och manusförfattaren Joss Whedon är ett stort serietidningsfan som växte upp på 70-talet märks väldigt tydligt. Han har lyckats göra en film som är överlägsen i den typ av spektakulär och färgglad sci-fi-action som dominerat bioduken de senaste åren. Den har en värme, ett hjärta och en charm som till exempel Transformers-filmerna saknar och som gör The Avengers till en så himla mycket mer engagerande upplevelse.
Kommentarer
Skicka en kommentar