Prometheus

Det var – innan Prometheus – 30 år sedan sist Ridley Scott regisserade en science-fiction film. Han hade innan i år bara gjort två – Alien och Blade Runner – men båda är mästerverk och räknas idag som klassiker inom genren. När han nu återvänt till genren som gjorde honom älskad så har förväntningarna varit nästan orimligt höga. Att det är en slags prequel till och utspelar sig i samma värld som Alien har inte gjort saken lugnare precis.

Filmtiteln är tagen från den grekiska mytologin och titanen Prometheus, mest känd för att ha stulit kunskapen om eld från gudarna och gett den till människan. Vilket också anspelar på vissa teman i filmen utan att säga för mycket.

Året är 2089 och paret Elizabeth Shaw (Noomi Rapace) och Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) har upptäckt ett flertal identiska grottmålningar med riktlinjer till ett främmande solsystem. Något som de tror och hoppas ska leda till svaren om människans ursprung. Sponsrade av företaget Weyland Industries och i ett större sällskap så ger de sig iväg på en ambitiös upptäcksresa. Kanske lite väl ambitiös ska det också visa sig.

Det jag först och främst vill nämna och också hylla efter att ha sett denna film är det rent visuella. Filmfoto, visuella-effekter, bild-komposition och scenografi – allt kommer samman i en enda vacker och uppslukande helhet. Det är en riktig fullträff i den avdelningen med ett bildspråk som verkligen etsar sig fast.

I själva storyn och berättandet är det mer upp och ner med tempot som största svaghet. Nog för att jag gillar den långsamma inledningen, men då det finns så mycket att berätta blir resten av filmen något stressad. Vilket är synd med tanke på hur fantastiska scenerna i sig ändå är och man önskar ofta att man fick hålla kvar vissa av dem lite längre. Samtidigt så är det ett tveäggat svärd då det frenetiska klippandet och höga tempot bidrar till en av filmens styrkor som är dess intensitet.

Manusförfattaren Damon Lindelof (Lost) älskar att sprida små frågor utan att ge några direkta svar – vilket ger en mystik som man lätt fångas av och får filmen att stanna i huvudet långt efter att den slutat rulla. Han hittar också en bra balans med att göra det till något eget i relation till Alien och samtidigt ge små snygga blinkningar och godbitar till fansen.

Handlingen drivs främst framåt utav roboten David (Michael Fassbender) och starka men naiva Elizabeth Shaw – vilket är bra då det är de två överlägset mest intressanta och välspelade karaktärerna. Michael Fassbender är fantastisk som David och hans insats som robot är samtidigt stilren och nyansrik. Allt medan våran svenska stolthet Noomi Rapace som Shaw bidrar med en oumbärlig intensitet och en genuin närvaro. Runt om dessa två karaktärer finns det dock en del pappfigurer som gör att intrycket av vissa dramatiska händelser försvagas något.

Prometheus är en bumpigare resa än jag förväntade mig – men är också när allt är sagt och gjort en riktigt häftig upplevelse. En fest för ögat och kittlande för tanken.