Snabba cash II

Filmatiseringen av Jens Lapidus succébok Snabba cash var en väldigt lyckad affär för alla inblandade, en välförtjänt sådan ska också tilläggas. I efterdyningarna av succén så såldes både filmen och filmrättigheterna vidare till flera länder medan regissören Daniel Espinosa blev uppsnappad av Denzel Washington för att regissera dennes thriller Safe House. Bland skådespelarna så fick både Fares Fares och Joel Kinnaman ordentliga skjutsar i deras respektive Hollywood-karriärer, där Fares landade en roll i Oscarsbelönade regissören Kathryn Bigelows film om jakten på Bin Laden, medan Kinnaman ska spela självaste Robocop i en kommande remake av originalet.

Att det skulle bli en uppföljare var inte direkt någon överraskning och inte heller att den skulle heta Snabba cash II, trots att det inte finns någon bok med just det namnet. Istället plockar manuset mest från den fristående uppföljaren Aldrig fucka upp. I filmen är det dock en mer direkt fortsättning som gäller och störst fokus är det fortfarande på Johan "JW" Westlund (Kinnaman), som efter den förra filmens händelser nu sitter i fängelse med planer på att klippa sina band till den organiserade brottsligheten. Något som försvåras när Mrado (Dragomir Mrsic) – en bekant från den kriminella världen – dyker upp på samma avdelning. I två andra parallella historier får vi följa Jorge (Matias Varela) och Mahmoud (Fares) som båda, precis som JW, hamnar i situationer utan återvändo. Det är också faktiskt delarna med just Mahmoud och Jorge som intresserar mest och det känns tyvärr som man tvingat in förra filmens huvudkaraktär JW utan att ha någonstans att riktigt ta honom.

Med Daniel Espinosa upptagen i Hollywood så var det Babak Najafi – en annan ung och lovande svensk regissör – som fick chansen att ta över. Där den första filmen överraskade en del med sin stilrenhet så tar Najafi det hela tillbaks mer till normen för en sådan här typ av film, det vill säga skitigare och lite lösare i kanterna, men vilket inte lyckas helt just här. Det är inget fel på stilgreppen, idéerna eller ens utförandet i sig, problemet är bara att det blir för mycket av allt och för mycket på samma gång. När var tredje bild är en närbild, när varje dramatisk scen ska dras ut lite extra och när man överöses med slow-motion, linsöverstrålning och dramatisk musik med körer och hela köret – ja då både tappar stilen i sin effektivitet och distraherar samtidigt från det som faktiskt händer på duken.

Om man fokuserar mer på manuset så finns det en del bra saker, bland annat är föräldrar-barn-relationer en intressant röd tråd som löper snyggt genom filmens olika delar. Men filmen griper aldrig tag på riktigt som man märker att den vill göra, det känslomässiga intrycket försvagas av den överkokta stilen och ojämnt skådespel. För förutom Kinnaman och Fares som gör det bra, så känns skådespelandet svagare än i förra filmen och Najafi får inte ur max ur de mer oerfarna skådespelarna så som Espinosa fick. Det är också det som – rent generellt – irriterar mest med filmen, att den har potential till något bra men aldrig når dit mer än stundtals