Skyfall

James Bond på bio firar 50 år i år. Vilket bra sätt att fira sedan, genom att släppa en av de bästa Bond-filmerna hitintills. För det är precis vad Skyfall – den 23 officiella Bond-filmen i ordningen – är. 

Det är ganska tydligt från början av filmen att nybörjaren Bond (Daniel Craig) som vi träffade i Casino Royale och Quantum of Solace är borta och vi möter här istället en Bond som snarare anses ha sina bästa år bakom sig. När MI6 attackeras och avsändaren verkar ha tydlig personlig koppling till M (Judi Dench), så vänder hon sig till den agent som också står henne närmast, nämligen allas våran 007.

Det första man vill säga om Skyfall är att det är absolut den snyggaste Bond-filmen någonsin. Alla sidor av filmfotot är lysande och framförallt är det regissören Sam Mendes (American Beauty) och filmfotografen Roger Deakins (No Country For Old Men) sätt att spela med färger, skuggor och silhuetter som bländar. Bland annat finns det en slagsmålsscen, där karaktärerna endast är silhuetter mot en neonfärgad bakgrund, som är helt magiskt snygg. Finns även en del etableringsbilder som man nästan inte vill att det ska klippas bort ifrån.

Ett av filmens ämnen är gammalt vs nytt och detta appliceras även på Bond-världen i sig. Gamla karaktärer som saknats från Daniel Craigs tidigare Bond-filmer är tillbaka i ny och modernare form. Till exempel så är Q (Ben Whishaw) numera en ung och nördig datakille, vilket känns helt rätt i tiden. Stilfullheten och den torra humorn är två andra klassiska Bond-element som också gör välkomnande återkomster.

Allt detta bekräftar också det som Sam Mendes sa när han fick jobbet – att han ville göra en Bond med stort B. Det innebär dock också vissa problem. Man har velat fått med så mycket att det blir lite ofokuserat. Ibland får man också känslan av avbockande och det hindrar flödet i berättandet. Javier Bardem (No Country For Old Men) är som väntat väldigt bra som den psykotiskt underhållande huvudskurken Silva. Fast även här blir det lite för mycket på en och samma gång och karaktären i sig utkristalliseras aldrig helt.

Så kommer den högoktaniska slutkampen – utspelandes på det skotska höglandet – och man förlåter genast att filmen vill lite för mycket då och då. Ni vet uttrycket "tappa hakan"? Ofta så är det bara ett metaforiskt uttryck, men här så finns en sekvens som faktiskt kan få en att bokstavligen tappa hakan. En gigantisk explosion, fantastiska specialeffekter och det tidigare nämnda fotot är det som gör jobbet.

Bond själv är mer bristfällig och känslomässigt störd än vi sett honom tidigare på film. Det är uppfriskande och mer än någonsin så känns saker som kvinnoerövrandet och spriten som riktiga laster. Det är inte svårt att attribuera detta till Mendes styrka som dramaregissör. Det går heller inte överstyr och han hittar en bra balans med underhållningen. Han gör Skyfall till en samtida hyllning till Bond på film, samtidigt som den står starkt även på egna ben. James Bond är tillbaka – med nöje.