Hobbit: En oväntad resa

Peter Jackson har återvänt till Tolkiens Midgård. 10 år efter premiären av den första filmen i hans framgångsrika Sagan om Ringen-trilogi så är nu äntligen Hobbit: En oväntad resa här. Det är den första delen i en ny trilogi och som bygger på Tolkiens bok Bilbo – En hobbits äventyr. En bok som både handlar om och skrevs innan Sagan om Ringen-böckerna. 

Det är en relativt oskyldigare och ljusare tid i Midgårds historia. 13 dvärgar med ledaren Thorin Ekenskölde (Richard Armitage) i spetsen har bestämt sig för att ta tillbaka sitt hem, som sedan länge varit invaderat av draken Smaug. Med sig på sin resa får de också hobbiten själv Bilbo Bagger (Martin Freeman) och även till viss del trollkarlen Gandalf (Ian McKellen). I huvudpersonen Bilbos inre konflikt ligger det att hobbitar av naturen är bekväma och inte alls särskilt äventyrslystna. Någonting som snabbt sätts på prov.

På förhand så har man så klart funderat över hur man lyckats med att göra tre filmer av en sådan pass kort och koncis bok som Bilbo. Samtidigt som det är Peter "extended edition" Jackson i ett nötskal. Nu ska det sägas att man också tagit material från de bilagor som Tolkien skrev för att brygga ihop Bilbo med Sagan om Ringen. Och om manusförfattarna sedan hade lyckats komma upp med tillräckligt mycket nytt och bra material själva, så var det inte säkert att det skulle behöva bli utdraget. 

Filmen spelar mycket på nostalgi, med allt från musik till karaktärer och miljöer. Och särskilt till en början känns det som att återse en gammal vän när man får kliva in i Hobbiton igen. Men man märker ganska fort, redan i denna första film, att Jackson kanske tagit sig lite vatten över huvudet, då känslan av onödig utfyllnad och utdragenhet är rätt så påtaglig under delar av filmen. Det går helt enkelt lite för lång tid – både berättarmässigt och visuellt sett – mellan det som verkligen hänför.

För stora höjdpunkter finns det ändå. Bland annat så sätter man verkligen den kända sekvensen från boken där Gollum (Andy Serkis) och Bilbo ställer gåtor till varandra. Serkis som Gollum är bättre än någonsin – lika delar rolig, tragisk och obehaglig. Motion-capture-tekniken och dataanimationen som man fångar honom med har heller aldrig varit bättre. Martin Freeman (Sherlock, The Office) spelar också väldigt bra här och är verkligen en riktig och viktig fullträff i rollbesättningen. Han är otroligt bra på att spela just den fisk-på-torra-land som Bilbo är i den här berättelsen.

De många dvärgarna är ett litet problem. Man förstår vad Jackson försökt att göra, ge dem alla unika egenskaper och speciella utseenden, men han gick kanske lite för långt. De flesta av dem ser lite för löjliga och stereotypa ut. Inte all dvärg-baserad humor fungerar heller, och det skulle nog ha varit mer effektivt om de hade dragit tillbaka en del av det. Särskilt det mer burdusa som inte riktigt passar stämningen. Som tur är så lever Thorin, dvärgledaren själv, upp som en Aragorn-light, samtidigt som Ian Mckellens Gandalf alltid är ett nöje att beskåda.

Filmmusiken från Howard Shore är stark, men lever lite väl mycket på de fantastiska teman han skapade till de tidigare filmerna. Det är lite som filmen i sig, den lever mycket på gamla meriter, samtidigt som den gör det bra. Att slutet på ett snyggt sätt också retar och höjer förväntningarna inför uppföljaren ska heller inte förnekas.