Django Unchained

Mycket är väldigt bra i Quentin Tarantinos Django Unchained – ett hämnddrama utspelandes under slavperioden i USA och klätt som en spaghettiwestern. Foto, klippning, soundtrack och skådespel (med Tarantinos egna cameo som enda undantag) håller allt toppklass. Ändå är filmen som helhet mer lagom bra och man få aldrig den där "jäklar vad det här är bra"-känslan som brukar infinna sig i Tarantinos bästa filmer. 

Manuset har en stark grund, men lyfter aldrig helt. Vissa vändningar känns lite krystade och historien legimiterar inte riktigt den långa speltiden. Tarantino försöker återupprepa en del av det som fungerade så bra i hans föregående film – den mästerliga Inglourious Basterds. Här så saknas dock den blandning av underliggande nerv och träffsäker humor som gjorde de pratiga scenerna i Basterds så fantastiska. De kammarspelsaktiga scenerna blir i Django istället ofta lite intetsägande och exploderar aldrig med samma klockrena tajming.

Många små höjdpunkter till scener finns det dock ändå, tillräckligt för att det aldrig ska hinna bli varken tråkigt eller ointressant. Som vanligt så lyser Tarantinos kärlek till filmkonsten igenom på ett härligt sätt. Hans egna filmer är i regel aldrig osevärda – och Django Unchained är inget undantag.