Iron Man 3

Marvel Studios har gett identitetsstarka manusförfattaren och regissören Shane Black (Dödligt Vapen, Kiss Kiss Bang Bang) relativt fria tyglar med den senaste filmen inom deras Marvel Cinematic Universe. Det är verkligen Iron Man i Shane Black-kostym. Och det är lika bra som det låter. Med snärtig dialog, klyftig intrig och härlig karaktärsinteraktion. Han har till och med placerat handlingen i juletid som så många andra av hans manus.

Iron Man 3 är lika mycket en uppföljare till besvikelsen Iron Man 2 som till lysande The Avengers – något som också tas till vara på. Vi möter en Tony Stark (Robert Downey Jr.) som efter händelserna i The Avengers – där han både höll på att stryka med och för första gången kom i kontakt med mer kosmiska element  – har en skörhet som karaktären inte haft tidigare. Han lider av både sömnlöshet och panikångest. Detta samtidigt som en mystisk Bin Laden-liknande figur som kallar sig för The Mandarin (Ben Kingsley) sprider skräck över landet och även attackerar i riktning mot Tony Starks personliga värld.

Sir Ben Kingsley (Gandhi) är formidabel i rollen som The Mandarin, både läskigt hotfull och löjligt underhållande. Det finns en meta-aspekt i både hans karaktär och skådespel som också gör det hela extra intressant. En kommentar om både riktiga och filmiska skurkar, samt även ett spel med förväntningar för både karaktärerna i filmen och oss i publiken.

Man tar överlag rätt så stora risker med just skurkarna i den här filmen, där också Aldrich Killian – spelad av den så underskattade Guy Pearce (Memento) – är inblandad. För det mesta slår risktagandet också väl ut. Det som gör att det svajar en aning är placeringen av vissa vändningar i intrigen, som gör att filmen tappar ganska stor del av sin nerv lite väl tidigt.

Att Robert Downey Jr. är ett med titelrollen är knappast någon nyhet vid det här laget. Han visar inte heller några tecken på tappad gnista och är lika magnetiskt charmig; med samma blixtrande närvaro som tidigare. Tur är det, eftersom det är karaktärens mest utvecklande historia hittills. Samtidigt så saknas det knappast heller spektakulära och rafflande actionsekvenser. Slutstriden vräker dock på med lite väl många inslag – en del vilka känns lite poänglösa.

Annars så är hantverket som helhet väldigt väloljat. Det något stelt kliniska från Jon Favreau – regissören till de två tidigare Iron Man-filmerna – känns befriande långt borta. Favreau har ju också en skådespelarroll i den här filmserien, som Tonys livvakt Happy, och hans karaktär är faktiskt mer effektiv här än när han själv regisserade. Så det verkar som om nästan alla tjänade något på regissörsbytet. Inte minst Marvel Studios själva, som har fått en sprakande, om än något polariserande, start på den så kallade "Phase 2" i deras filmuniversum.