Den store Gatsby

En stor del av F. Scott Ftizgeralds klassiska roman Den store Gatsby utspelar sig bland måttlöst rika människor med ett lika måttlöst leverne. Att visuellt måttlöse regissören Baz Luhrmann (Moulin Rogue) också skulle lyckas med denna del i sin filmversion var inte oväntat. Icke desto mindre imponerande. 

Det är en fest för ögat – både bildligt och ibland även bokstavligt talat. Estetiskt sett otroligt rikt, med färger mättade som det barnsligaste godiset och tavelliknande miljöer så häftiga att man häpnar. Intrycken förstärks också av fantastisk musik och användandet av densamma. Luhrmann utnyttjar snyggt – och på sedvanligt anakronistiskt sätt – de paralleller man kan dra mellan 1920-talets New York och dagens popvärld när det gäller besattheten av det vackra och materiellt överflödiga. Ingen mindre än Jay-Z har varit med och utformat det strålande soundtracket – som kryllar av modern hip-hop, soul och R&B.

Bakom musiken och festerna så finns det också en berättelse, som framförallt handlar om Jay Gatsby (Leonardo Di Caprio) och hans kärleksmässiga besatthet av Daisy Buchanan (Carey Mulligan). I denna avdelning är dock filmen inte lika lyckad. Karaktärerna går bort sig i all yta och man kunde inte riktigt bry sig mindre om dem, varken för eller emot. Berättelsens största tema, om hur bundna vi är till vårat förflutna, når inte heller ända fram. De snygga raderna som berättarrösten och karaktären Nick Carraway (Tobey Maguire) spottar ur sig saknar uppbackning av händelserna.

När inte ens Lana Del Reys mörkt vackra låt Young and Beautiful (specialskriven till filmen) och så pass duktiga skådisar som Di Caprio och Mulligan kan få en att känna lite för känslorna i filmen, så är det inte helt bra. Det hela räddas istället till stora delar av att det så ofta är så pass visuellt och upplevelsemässigt hänförande som det ändå är.