Några som höll med om det var David S. Goyer och Christopher Nolan, huvudmännen bakom The Dark Knight Trilogy, vars idéer ligger bakom det som nu är Man of Steel. Det handlar alltså om Superman – mer känd som Stålmannen här i Sverige – och en modern återberättelse av hans ursprungshistoria; regisserad av visuellt flärdfulle Zack Snyder (300) och med tidigare relativt okände britten Henry Cavill i huvudrollen. Bakom Cavill, som gör det klart bra ska sägas, finns också en väldigt stark birollslista, med bland annat Russel Crowe som Stålis biologiska pappa Jor-El, Amy Adams (The Fighter) som ikoniska kärleksintresset Lois Lane och Michael Shannon (Revolutionary Road) i rollen som filmens huvudskurk General Zod.
Huvuddelarna i berättelsen känner nog de flesta till: Kal-El från den döende planeten Krypton kommer som spädbarn till Jorden, utvecklar diverse superkrafter och lever som jordbo Clark Kent, för att senare även bli superhjälten alla känner som Superman. I den här versionen så handlar det dock minst lika mycket, om inte mera, om personen Clark Kent som om själva superhjältegrejen.
Det finns mycket som är väldigt bra med Man of Steel, därför är det också väldigt frustrerande att helheten inte riktigt klaffar helt. Enskilda scener och idéer är många gånger fantastiska, men tillsammans så känns de röriga, stressade och outvecklade. De största bovarna i dramat är den oorganiska klippningen, där det hoppas kors och tvärs utan riktig logik eller smidighet, och det ojämna manuset.
David S. Goyer som manusförfattare är väldigt höga-toppar-djupa-dalar och det har kanske aldrig varit lika tydligt inom en och samma film som här. Grunderna finns där – utvecklandet av dem är det sämre med. Samma gäller dialogen, som imponerar och svajar om vartannat. Tur då att de många skickliga skådespelarna gör att det inte alltid känns lika illa som det är. Även Hans Zimmers sedvanligt bombastiska men också känslosamt effektiva filmmusik hjälper till att dölja sprickorna.
Precis som alltid när det gäller filmer regisserade av Snyder så är den visuella upplevelsen bland det som imponerar allra mest. Här visar han att han också kan briljera med en mer jordnära stil, då det inte är alls lika stiliserat som i hans tidigare filmer. Det löst handhållna kameraarbetet är ett särskilt intressant grepp. I de lugnare delarna bjuds det på ett vackert inramat och bitvis drömskt bildspråk, medan actionscenerna förhöjs av flashiga zoomningar och panoreringar. Just action bjuds det en hel del på – å ena sidan spektakulärt medryckande och fysiskt påtaglig, å andra sidan ibland lite för mycket av det goda.
Bild och stämning är ofta färglöst och dystert, vilket blir lite tokigt när så mycket av Supermans karaktär handlar om hopp och ljus. Den mer realistiska och seriösa framtoningen känns rätt, men mer värme och charmigare humor hade heller inte skadat. Som tung blockbustermacka så gör filmen definitivt sitt jobb, men man tycker att världens första och i många fall också största superhjälte förtjänar mer än så. I vilket fall så är det på många sätt en solid grund – både att bygga ett DC Comics-filmuniversum på och att göra en förhoppningsvis ännu bättre uppföljare till.
Kommentarer
Skicka en kommentar