Ända sedan första X-Men-filmens succé var ett faktum och Hugh Jackmans porträttering av Logan/Wolverine exploderat i popularitet, så har det funnits planer på att filma den här så kallade Japan-sagan. Nu, efter väldigt många om och men, så är den alltså här – The Wolverine är den distinkta titeln och James Mangold (Walk the Line) den kompetenta regissören.
Kronologiskt sett i X-Mens filmuniversum så utspelar sig The Wolverine efter alla andra filmer. Hemsökt av Jean Grey (Famke Jensen) – kvinnan han älskade, men tvingades döda för det större goda – har Logan gått i exil och lovat sig själv att aldrig skada någon igen, vilket är lättare sagt än gjort när man har svåra humörsproblem. Denna gång blir han dock mer eller mindre intvingad i ett Japanskt makt- och tjuvspel.
Hans allierade under tiden i Japan blir två kvinnor: tuffa outsidern Yukio (Rila Fukushima) och nobla men starka Mariko (Tao Okamoto). Båda skådespeleskorna, som egentligen är modeller, gör sina allra första roller in denna film – då de gör det med den äran är det heller knappast deras sista. Annars är det – som sig bör men ändå inte helt självklart – Wolverine som karaktär, man fångas mest av. Han känns mer effektivt presenterad här än någonsin förut på film, med en fin balans mellan hans stora hjärta och bångstyriga sinne.
Mycket är varken mer eller mindre bra – hela tiden välberättat och stadigt engagerande. Det man saknar mest, för att det ska lyfta till nästa nivå, är vassare visuellt drama och ett starkare tematiskt innehåll. Berättelsens premiss har stor potential i båda avseenden, ändå är det visuellt för det mesta ganska så ointressant och emellanåt till och med lite småfult; och tematiskt sätt så är det en del som berörs men ingenting som riktigt tränger igenom.
Några välgjorda fightscener, med härlig energi och vältajmad koreografi, är höjdpunktsmaterial. Äntligen får man också på film se Logan gå loss på riktigt med sin animalistiska vrede. Här spelar också Jackmans överkropp nästan sin egen roll. Med en senig och ådrig look så är det inte alltid vackert, men mer än passande.
Intrigen rullar på bra fram till sista akten då en del mer överdrivna element, i en annars relativt nedtonad superhjältefilm, introduceras. Element som varken är särskilt upphetsande på egen hand eller känns passande med det som kommit före. Trots detta så tappas aldrig de intressanta karaktärsrelationerna bort, vilket gör att man heller aldrig tappar intresset. Wolverine har helt enkelt, efter sitt förra supertrubbiga soloäventyr i X-Men Origins: Wolverine, vässat sina berömda klor.
Kommentarer
Skicka en kommentar