Det handlar om framtiden, närmare bestämt år 2154, och klyftorna mellan de rika och de fattiga har tagits till en extrem nivå. De rika lever på rymdstationen Elysium, som svävar strax över jorden och erbjuder ett all-inclusive lyxliv; medan de fattiga är kvar, och lever under slaviska förhållanden på en väldigt utarmad jord. I huvudrollen ser vi en benhård Matt Damon i rakad skalle – han spelar Max, en småkriminell jordbo som efter en strålningsolycka tvingas möta det faktum att hans enda räddning finns bland den hyperavancerade tekniken på Elysium.
Science-fiction-världen som presenteras är intressant och kittlande, men når aldrig längre än så; världsbyggandet sker bara på – den visserligen snygga – ytan, och varken jorden eller Elysium blir platser man riktigt sjunker in i. Det spelar liksom ingen större roll att huvudpersonens del i filmen ändå är relativt välutvecklad, när alla andra inslag runt omkring honom – även övriga karaktärer – aldrig riktigt kommer till liv.
Kanske hade det fungerat bättre om filmens ton inte hade varit så högtravande och anspråksfull – när det hela mest spelas ut som högst ordinär sci-fi-action. Premissen, musiken och sättet det är filmat på säger att detta är någonting viktigt och känslomässigt storslaget, samtidigt som intrig och dialog mest av allt är väldigt intetsägande.
Den stora idérikedomen och det visuellt kreativa är det enda som riktigt imponerar. En del av detta slarvas dock bort på grund av att det stökiga kameraarbetet och de snabba klippen ofta går till överdrift – bara några av de grepp som var så lyckade i District 9, men som fallerar här. Och då den enda stora skillnaden i förutsättningar är en mycket större budget, så undrar man nästan om inte Blomkamp blivit så upprymd över att visuellt få förverkliga sina idéer, att han helt enkelt glömt bort att tänka efter.
Kommentarer
Skicka en kommentar