Det låter inte som så mycket, men är i själva verket fantastiskt gripande; både i sitt spektakel och sin intimitet – från läskigt nervkittlande till vackert livsbejakande.
Visuellt är det i princip perfekt: lika skickligt utfört som det är effektivt ackompanjerande till både händelser och känslor. Särskilt väl lyckas man förmedla den desorientering, isolation och desperation som karaktärerna upplever. Cuaron är känd för sina långa tagningar, och även om det imponerat förut, så har det aldrig varit lika upplevelsemässigt effektivt som just här. För och inte tala om det faktum att filmfotografen Emmanuel Lubezkis mästerliga sätt med färger, textur, och ljussättning också är i full sving.
Bildspråket rör om som en elvisp i hjärta och mage – men även hjärna. För bakom den känslomässiga, och ganska så enkla premissen, så finns det massor av tankeväckande teman och mångbottnade metaforer. Det är ingen slump att en text innan filmen börjar förklarar att inget kan leva i rymden, för om det är någonting filmen handlar om så är det just livet. Rymden används nämligen inte bara som scen för huvudkaraktärens kamp för överlevnad, utan dess egenskaper även för att illustrera hennes mer bildliga kamp tillbaka till ett liv hon tappat gnistan för. I denna huvudroll gör Sandra Bullock – trots att hon till stora delar saknar motspelare – en av sina bästa insatser hittills i karriären.
Både filmmusik (Steven Price) och specialeffekter måste också hyllas – i en 3D-film där 3D:n inte bara tillför någonting, den känns även rentav oumbärlig för upplevelsen. Bland annat finns det en scen involverande tårar som, tack vare 3D-effekterna, blir till något alldeles extra både hjärtskärande och vackert. Effektfulla kontraster och intressanta perspektiv är två andra av filmens alla starka egenskaper; växlingarna mellan rymdens tysta, avlägsna likgiltighet och människans intima skörhet. Gravity visar hur små vi är – för att påminna om det stora med livet.
Visuellt är det i princip perfekt: lika skickligt utfört som det är effektivt ackompanjerande till både händelser och känslor. Särskilt väl lyckas man förmedla den desorientering, isolation och desperation som karaktärerna upplever. Cuaron är känd för sina långa tagningar, och även om det imponerat förut, så har det aldrig varit lika upplevelsemässigt effektivt som just här. För och inte tala om det faktum att filmfotografen Emmanuel Lubezkis mästerliga sätt med färger, textur, och ljussättning också är i full sving.
Bildspråket rör om som en elvisp i hjärta och mage – men även hjärna. För bakom den känslomässiga, och ganska så enkla premissen, så finns det massor av tankeväckande teman och mångbottnade metaforer. Det är ingen slump att en text innan filmen börjar förklarar att inget kan leva i rymden, för om det är någonting filmen handlar om så är det just livet. Rymden används nämligen inte bara som scen för huvudkaraktärens kamp för överlevnad, utan dess egenskaper även för att illustrera hennes mer bildliga kamp tillbaka till ett liv hon tappat gnistan för. I denna huvudroll gör Sandra Bullock – trots att hon till stora delar saknar motspelare – en av sina bästa insatser hittills i karriären.
Både filmmusik (Steven Price) och specialeffekter måste också hyllas – i en 3D-film där 3D:n inte bara tillför någonting, den känns även rentav oumbärlig för upplevelsen. Bland annat finns det en scen involverande tårar som, tack vare 3D-effekterna, blir till något alldeles extra både hjärtskärande och vackert. Effektfulla kontraster och intressanta perspektiv är två andra av filmens alla starka egenskaper; växlingarna mellan rymdens tysta, avlägsna likgiltighet och människans intima skörhet. Gravity visar hur små vi är – för att påminna om det stora med livet.
Kommentarer
Skicka en kommentar