Thor: The Dark World

Thor är en av de Marvel-hjältar som har mest gemensamt med fantasy-genren. Detta utnyttjades dock inte till fullo i den första Thor-filmen. där man istället satsade mest på – och lyckade ganska bra med ska sägas – att i ett spelfilms-sammanhang etablera hela konceptet med asagudar i Marvel-tappning. Att Marvel Studios till uppföljaren, Thor: The Dark World, valde att anställa Alan Taylor som regissör var oerhört smart gjort. Taylor har nämligen, som en av regissörerna till Game of Thrones, varit med och gjort fantasy populärt bland fler som vanligtvis inte tyr sig till genren.

Precis som man hoppats så är det också starkare och bättre rent fantasymässigt om man jämför med föregångaren. Allting är mer levande och påtagligt, och man får inte bara se mycket mer av Asgard, utan även överhuvudtaget se fler av de andra kringliggande världarna.

Om Thor (Chris Hemsworth) var en fisk på torra land i förra filmen så är det kärleksintresset Jane Fosters (Natalie Portman) tur denna gång. För efter att ha kommit i kontakt med en speciell kraft som filmens skurk – svartalven Malekith (Christopher Ecclestone) – vill åt, så återförenas hon med Thor och får för första gången stifta bekantskap med hans hemvärld.  Mitt i detta finns också Tom Hiddlestones alltid sevärda Loki som en träffande joker i leken.

Det är solid och kul underhållning – utan att dramat, eller det förmenta mörkret, för den skull har någon större inverkan. Marvel Studios har alltid använt sig av mycket humor för att få publiken att lättare sjunka in i deras besynnerliga universum – och i deras två senaste filmer, den här och Iron Man 3, så har det varit till och med än mer av den varan. Men där humorn i Iron Man 3 både var rolig i sig och passade väldigt bra in med filmens ton och känsla, så är det i denna film inte riktigt lika lyckat – ganska så spretigt och inte alltid så vältajmat.

Väldigt många superhjältefilmer på sistone har tappat väldigt mycket i deras avslutande delar – därför är det intressant att Thor: The Dark World faktiskt höjer sig just där. Mycket tack vare den finessfullt exalterande slutstriden, som bokstavligen för samman de olika världarna med varandra. Innan dess så lunkar det mest på, där den scenstjälande Loki och de medryckande fantasy-aspekterna får väga upp den intetsägande huvudskurken och den något ihåliga intrigen.

Han som det är tänkt att handla om då? Jo, den inre konflikt – mellan sin kärlek till jorden, Jane i synnerhet, och sin plikt till Asgard – som är huvudfokuset med Thor i denna film, är både passande och väl tacklat. Hemsworth framstår alltmer klockren i rollen.

När eftertexterna, och de i det här fallet två extrascenerna, spelat klart så känner man sig både trevligt nöjd och sugen på mer. Man lämnas med en känsla av att det här filmuniversumet inte bara var först i sitt slag – det har också visat sig bli ett sant nöje att följa.