Hobbit: Smaugs ödemark

Lite trist var det, att den första delen i Peter Jacksons nya trilogi utspelandes i Tolkiens Midgård hade precis de brister man på förhand misstänkte. Att dra ut och onödigt addera till den relativt korta boken Bilbo, så pass att det skulle kunna bli en trilogi med filmer, gjorde den första delen en hel del otjänster. Nu var de starka delarna ändå så pass starka att det inte helt slog fel ut. Det blev som en småtrevlig, väldigt lång och väldigt påkostad prolog till denna uppföljare – Hobbit: Smaugs ödemark. En film som är bättre i vissa delar, men som helhet är på ungefär samma nivå: ganska bra, inte dålig – men långt ifrån dess potential.

Bilbo (Martin Freeman), Gandalf (Ian McKellen) och de 12 dvärgarna med Thorin (Richard Armitage) i spetsen fortsätter sin resa mot ensamma berget, där draken Smaug (Benedict Cumberbatch) vakar över det land och den skatt som dvärgarna anser vara deras.

Trots sin sedvanligt långa längd så är Smaugs ödemark verkligen fylld till bredden; kanske med lite för mycket. Innehållet i sig är det oftast inget större fel på, men helheten blir väldigt spretig och ofokuserad. Det blir aldrig något flyt i berättandet, med sidointriger som trängs utan att riktigt komma samman. Gandalf är ute på ett eget litet äventyr som är mer ihopkopplat med den gamla Sagan om Ringen-trilogin än huvudstoryn i Hobbit. Visst är det kul att Jackson försökt knyta an dessa nya filmer till de gamla, men när det görs på bekostnad av berättelsen till hands så är det inte värt det.

I en historia som från början nästan helt saknar kvinnoroller, ännu mindre starka sådana, så har Jackson gjort ett vettigt val i att skapa Tauriel (Evangeline Lilly) – en helt ny karaktär och tillika kvinnlig krigaralv. Och som just stark och häftig krigare fungerar hon perfekt; sämre blir det när hon måste balansera detta med en väldigt påtvingad kärlekstriangel. Det är som om de inte kunde ha med en kvinnlig hjälte utan att hon skulle bli kär i första bästa icke utspökade karaktär.

Det är alltid kul med svenska inslag i Hollywood, men våran Michael Persbrandt känns inte helt bekväm i sin roll som skinnbytaren Beorn. Till hans försvar ska sägas att hans roll i denna film är väldigt liten. Jackson har hintat om en större roll i nästa del, så vi får hoppas att mer skärmtid gynnar Persbrandts insats.

Så länge det koncentreras på huvudäventyret, där Thorins engagerande målmedvetenhet och Bilbos underhållande list ligger i framkant, så fungerar det mesta fint. För att också blixtra till med höjdpunkter som en löjligt underhållande actionsekvens med trätunnor som huvudingrediens; eller varje sekund som den magnifika skapelsen Smaug, med Benedict Cumberbatchs karismatiska röstskådespel, är involverad i.

Som vanligt är det en ren njutning att få ta del av de fantastiskt vackra, digitalt utsmyckade scenbyggena. Det visuella teamet kan den här världen utan och innan – och det är en värld som är förverkligad fullt ut. Då man tonat ner färgerna och vässat effekterna så undviker man också det som i första filmen i stunder påminde för mycket om en tecknad barnserie.

När man delar upp ett berättelse så som man gjort med Hobbit, så kan det vara svårt att i delarna innan den sista delen hitta slut som fungerar och känns någorlunda naturliga. Och i detta fall så blir det mer ett anti-klimax än det tilltänkta lagom retfulla. Vilket dock inte hindrar en från att ändå ha ett visst sug kvar efter den avslutande delen i vad som verkar bli en skaplig filmtrilogi.