RoboCop-filmerna är i huvudsak sci-fi-action och utspelar sig i ett framtida, dystopiskt Detroit där kriminalitet har nåt extrema nivåer. Dödförklarade polisen Alex Murphy återupplivas som en slags superpolis – till hälften robot, till hälften människa. Och förutom kampen mot kriminalitet och korruption, så tvingas han även brottas med sin egen identitet.
RoboCop
Regissör Paul Verhoevens film från 1987, som presenterade RoboCop för världen, är magnifik på många sätt, men framförallt på två plan; som svart satir och som rå underhållningsaction. Saker som media och kapitalism är i filmens skottglugg lika mycket som skurkarna är i RoboCops. Det allra bästa är hur de två aspekterna kommer samman, utan att trampa på varandras tår. Om satiren går en över huvudet så fungerar fortfarande action-underhållningen och vice versa. Lyckas man ta till sig alltihop så har man en film med verkligt stor behållning.
RoboCop 2
Peter Weller är inte världens bästa skådespelare, men som just RoboCop är han perfekt. I uppföljaren till första filmen så är han också det enda som håller måttet. Verhoeven hade inte tid att återvända som regissör, så Irvin Kershner – mannen mest känd för att ha regisserat den mest hyllade Star Wars-filmen, The Empire Strikes Back – fick ta över. I hans allra sista film så missade han dock tyvärr bollen rejält. Det råa och cyniska är taget ett par steg för långt, medan känslan för satir är som bortblåst. Och det blir mest bara bortstötande och löjeväckande.
RoboCop 3
Till den tredje filmen så hade man bytt regissör ännu en gång (Fred Dekker), samtidigt som Weller hade tröttnat och valde att inte återvända i huvudrollen. Hans ersättare (Robert John Burke) slår det inte direkt gnistor om; levererandet av dialog är väldigt platt om man jämför med Weller. Filmen har dock större problem än så. Överkompensation är ett klassiskt misstag, och efter den alltför uppskruvade RoboCop 2 så drog man istället tillbaka det hela alldeles för mycket. Borta är därmed både bettet och energin, utan att ha riktigt ersatts med någonting. Inte ens underhållande dåligt – bara olidligt trist.
Kommentarer
Skicka en kommentar