Just nu går det två superhjältefilmer på vita duken: en stor hit i Captain America: Return of the First Avenger och en smärre miss i The Amazing Spider-Man 2.
I Sverige och vissa andra länder så har den nya Captain America-filmen, av oklar anledning, bytt undertitel från The Winter Soldier till Return of the First Avenger. Ingen översättning eller så, bara en ny engelsk undertitel, som är både klumpig och ful på det. Att originaltitelns The Winter Soldier också är namnet på den berättelse i serietidningarna som filmen till viss del baseras på gör det hela lite extra synd.
Rent filmmässigt så finns det dock inte mycket att klaga på; regissörsduon Joe och Anthony Russo levererar en tät och intressant spionthriller, där superhjälte- och storfilmsaspekterna fungerar som tydliga, effektiva kryddor till det hela. Mest kända för att regissera komedi så slår bröderna tillbaka en del förutfattade meningar på ett härligt sätt.
Captain America/Steve Rogers blir som karaktär nästan dekonstruerad när hans idealism och tapperhet ställs öga mot öga med en värld som är mer öppet grå i sin moral än den han härstammar från. Att låta den mer cyniska Black Widow vara hans parhäst accentuerar bara det intressanta i karaktärsstudien. Svettigt snygg slagsmålsaction och en dynamiskt pulserande nerv är två av de många russinen i denna kaka. Det förflutna må spöka för Steve Rogers, men hans filmframtid ser ljus ut.
Spider-Man är också inne på sin andra solofilm i den nuvarande filmserien. Jag var inget större fan av den första filmen, som jag mest tyckte var ängslig och saknade självförtroende. Det känns också som om man försökt fixa detta till uppföljaren, men man hamnar istället i något som liknar falskt självförtroende. Det är för mycket av det mesta: karaktärer, intriger och stilar. Tonen är en enda röra med allt från tydlig självseriositet till överdrivna upptåg, ibland till och med inom samma scener. En studiofilm med stort S – mer intresserad av att bygga för framtiden än att berätta något just nu.
Stannar man en stund in på eftertexterna så får man ett smakprov ur nästa X-Men-film. Det är kanske lite udda, då filmerna görs av konkurrerande bolag, men det leder oss ändå lämpligt in på vad som är nästa superhjältefilm på tur. Men premiär om några veckor så ser X-Men: Days of Future Past regissören Bryan Singer återvända till filmserien han startade. Hur bra eller inte den är, det blir en grej för nästa superhjältekoll.
I Sverige och vissa andra länder så har den nya Captain America-filmen, av oklar anledning, bytt undertitel från The Winter Soldier till Return of the First Avenger. Ingen översättning eller så, bara en ny engelsk undertitel, som är både klumpig och ful på det. Att originaltitelns The Winter Soldier också är namnet på den berättelse i serietidningarna som filmen till viss del baseras på gör det hela lite extra synd.
Rent filmmässigt så finns det dock inte mycket att klaga på; regissörsduon Joe och Anthony Russo levererar en tät och intressant spionthriller, där superhjälte- och storfilmsaspekterna fungerar som tydliga, effektiva kryddor till det hela. Mest kända för att regissera komedi så slår bröderna tillbaka en del förutfattade meningar på ett härligt sätt.
Captain America/Steve Rogers blir som karaktär nästan dekonstruerad när hans idealism och tapperhet ställs öga mot öga med en värld som är mer öppet grå i sin moral än den han härstammar från. Att låta den mer cyniska Black Widow vara hans parhäst accentuerar bara det intressanta i karaktärsstudien. Svettigt snygg slagsmålsaction och en dynamiskt pulserande nerv är två av de många russinen i denna kaka. Det förflutna må spöka för Steve Rogers, men hans filmframtid ser ljus ut.
Spider-Man är också inne på sin andra solofilm i den nuvarande filmserien. Jag var inget större fan av den första filmen, som jag mest tyckte var ängslig och saknade självförtroende. Det känns också som om man försökt fixa detta till uppföljaren, men man hamnar istället i något som liknar falskt självförtroende. Det är för mycket av det mesta: karaktärer, intriger och stilar. Tonen är en enda röra med allt från tydlig självseriositet till överdrivna upptåg, ibland till och med inom samma scener. En studiofilm med stort S – mer intresserad av att bygga för framtiden än att berätta något just nu.
Stannar man en stund in på eftertexterna så får man ett smakprov ur nästa X-Men-film. Det är kanske lite udda, då filmerna görs av konkurrerande bolag, men det leder oss ändå lämpligt in på vad som är nästa superhjältefilm på tur. Men premiär om några veckor så ser X-Men: Days of Future Past regissören Bryan Singer återvända till filmserien han startade. Hur bra eller inte den är, det blir en grej för nästa superhjältekoll.
Kommentarer
Skicka en kommentar