Ett virus har utplånat stora delar av mänskligheten och i ett visuellt slående post-apokalyptiskt San Francisco så lever människorna i ruiner medan de intelligenta aporna byggt sitt hem i skogen. De är dock omedvetna om varandra fram tills människorna blir i desperat behov av elektriciteten från en damm som ligger precis vid apornas hem. Det är här konflikten tar sin början.
Människokaraktärerna i filmen blir precis som i första filmen överskuggade av aporna. Men även om människorna är underkokta så är skådespelandet i viktiga roller (Gary Oldman, Keri Russel och Jason Clarke) ändå så pass starkt att det kompenserar en del. Men som sagt så är det aporna som är själva grejen. Bland dem så är det endast ledaren Ceasar som utvecklat sitt språk långt nog – så i den öppnande delen av filmen som utspelar sig i apvärlden så används på ett modigt sätt mycket teckenspråk med undertexter som hjälp. Denna öppnande del är stort filmskapande och sätter tonen för resten av filmen. Många känslostarka stunder infinner sig under resans gång, inte bara ledsna sådana utan även hjärtevärmande stunder som torde få även en del hårdhudade på fall.
Andy Serkis briljerar återigen som Ceasar men även de andra skådisarna som genom motion capture-teknik spelar viktiga aproller ska ha stort beröm, likaså som effektbolaget WETA ska ha beröm för deras fantastiska renderande av det hela.
Jag sa det även om den första filmen, men denna nya har definitivt tagit över platsen som den bästa Apornas planet-filmen sedan originalet från 1968.
Kommentarer
Skicka en kommentar