Dags för min, högst personliga, årliga musikaliska sammanfattning. De tidigare sammanfattningarna har bestått av 50 låtar från 50 olika artister – för att få till en eklektisk blandning som jag tycker är en av mina styrkor och för att inte vissa artister ska ta över listan för mycket. I år så blev jag aldrig riktigt nöjd med denna lista och kände mer än andra år att många låtar blev snuvade på en plats. Resultatet blev en lista på 100 låtar och helt utan begränsningar.
Den utlösande faktorn var våndan över att välja ut en av de många färgsprakande låtarna på Jamie XXs album In Colours; tanken på att få med både den atmosfäriska resan i Gosh och party-party-hiphopen i I Know There's Gonna Be (Good Times) var för lockande. Nu kunde jag till och med få med den ljuvliga eskapismen i Loud Places.
En annan öppning som dök upp var chansen att få visa upp Kendrick Lamars briljanta bredd med funk-festen King Kunta, soul-smekningen Momma och reggae-rivjärnet The Blacker The Berry.
Också skönt att slippa välja mellan The Radio Dept.s två formmässigt kontrasterande men lika fantastiska singlar This repeated sodomy (kort och rak) och Occupied (lång och rytmisk). Jason Isbell var min bästa nya upptäckt förra året så det var viktigt att kunna ta med hela fyra låtar från hans album Something More Than Free – melodiskt strålande och fängslande americana direkt från hjärtat i Alabama,
Störst förväntningar hade jag på Deafheaven, bandet som är för extrema för gemene man, för oextrema för de inbitna black metal-fansen. Deras album Sunbather från 2014 är ett av mina favoritalbum, någonsin. Uppföljaren levererar en inte fullt lika enhetlig upplevelse, där de bästa delarna inte alltid finns i de bästa låtarna, men levererar ändå starkt – tre av albumets fem låtar återfinns i min lista.
Några andra punkter från listan:
Den utlösande faktorn var våndan över att välja ut en av de många färgsprakande låtarna på Jamie XXs album In Colours; tanken på att få med både den atmosfäriska resan i Gosh och party-party-hiphopen i I Know There's Gonna Be (Good Times) var för lockande. Nu kunde jag till och med få med den ljuvliga eskapismen i Loud Places.
En annan öppning som dök upp var chansen att få visa upp Kendrick Lamars briljanta bredd med funk-festen King Kunta, soul-smekningen Momma och reggae-rivjärnet The Blacker The Berry.
Också skönt att slippa välja mellan The Radio Dept.s två formmässigt kontrasterande men lika fantastiska singlar This repeated sodomy (kort och rak) och Occupied (lång och rytmisk). Jason Isbell var min bästa nya upptäckt förra året så det var viktigt att kunna ta med hela fyra låtar från hans album Something More Than Free – melodiskt strålande och fängslande americana direkt från hjärtat i Alabama,
Störst förväntningar hade jag på Deafheaven, bandet som är för extrema för gemene man, för oextrema för de inbitna black metal-fansen. Deras album Sunbather från 2014 är ett av mina favoritalbum, någonsin. Uppföljaren levererar en inte fullt lika enhetlig upplevelse, där de bästa delarna inte alltid finns i de bästa låtarna, men levererar ändå starkt – tre av albumets fem låtar återfinns i min lista.
Några andra punkter från listan:
- Anna Ternheim släppte sitt bästa album hittills, starkt nog fem album in i karriären, och hann även med att göra vuxet drama av en klassisk pojkbandslåt.
- Både Sufjan Stevens och Panda Bear gjorde upp med döden på sina album – Death With Dignity och Tropic of Cancer var de respektive låtar som gjorde det allra mest och allra bäst.
- Agent Blå kom från ingenstans och släppte en låt som smällde högre än de flesta: doftar 90-tals-indie, brinner här och nu.
- Bruce Springsteen gjorde box utav dubbel-album-klassikern The River och visade, trots att många guldkorn till leftovers redan släppts på samlingen Tracks, att det otroligt nog fanns ännu mer guld att gräva fram. The Time That Never Was längtar så mycket förgäves att den blöder, men allra bäst är den spöklikt vackra tragiken i Stray Bullets.
- Refused stod för årets stabilaste comeback och hardcore-kollegorna i Raised Fist släppte ytterligare ett stabilt album.
- Snyggaste produktionen kom från Tame Impala. Ett psykedeliskt fängslande och rytmiskt synthlandskap med smittande basgångar – omfamnande och slående. Vridandet och vändandet i över sju minuter långa Let It Happen är så snyggt att man blir galen.
Kommentarer
Skicka en kommentar