Architects – ett band som växer i mörkret

Architects har haft en lång och intressant karriär. Nitton år efter debutalbumet släppte de tidigare i år sitt elfte album – ett slags return to form, med återvunnen aggressivitet och nyvunnen melodisk precision. Med Jordan Fish (tidigare Bring Me the Horizon) i producentrollen bjuder bandet på klassisk Architects-metalcore, men med ännu mer tyngd – bitvis nästan deathcore – och refränger starka nog att ta dem till nästa nivå popularitetsmässigt. Ett album för både gamla och nya fans – inte många band lyckas med det konststycket.

Från början var Architects ett ungt och sökande band som spelade teknisk metalcore med tydlig inspiration från The Dillinger Escape Plan. Det tog några album innan låtskrivandet började sätta sig. Hollow Crown från 2009 lyckas balansera det tekniska och kaotiska med starkare låtar som grund. Udda nog blev nästa album, det post-hardcore-doftande The Here and Now, ett steg tillbaka i det sökande – följt av Daybreak, som var kompetent men inte omistligt.

Tragiska omständigheter skulle tyvärr bli en katalysator för bandets nästa kreativa kliv. Tom Searle, en av bandets två bröder och drivande låtskrivare, drabbades av hudcancer inför arbetet med sjätte albumet Lost Forever // Lost Together. Osäker på sitt öde skrev han låtar med en helt annan nerv – sylvassa riff och starka betraktelser över både sin egen situation och mänskligheten i stort.

Här börjar också en tydligare stämning ta form i bandets sound: bottenlöst men aldrig hopplöst, ett kraftingivande mörker. Sångaren Sam Carters röst blöder som ett öppet sår, rå och öm i sin förening av ilska och sorg. Jag vill även lyfta fram det svenska producentteamet som bandet samarbetade med för första gången här. Med erfarenhet från melodeath-band som At the Gates och Dark Tranquillity bidrog de med ett mer massivt och direkt metalsound. 

Uppföljaren All of Our Gods Have Abandoned Us blev en kulmination av allt föregångaren påbörjade – där allt som var bra blev ännu bättre. Tom Searles öde gick från osäkert till beseglat, och han gick tragiskt bort strax efter albumets släpp. Ett ödesmättat skimmer finns där i varje ögonblick – som stirrar döden i vitögat och ställer alltings ändlighet på sin spets. Ett mästerverk inom sin genre.

Sorgearbetet Holy Hell från 2019 blev första albumet utan Tom Searle, där lillebror Dan Searle tog över mer av rodret. Musiken tog en något ny riktning – mer melodisk och dov, med programmerade pålägg och stråkar – men utan att förlora sin slagkraft. Searles ande vilar över projektet, och han hann faktiskt vara inblandad i delar av låtskrivandet. Riffet från mästerliga Doomsday står än idag som ett monument i metalcore-världen.

Sedan följde två album som tappade lite av den livsavgörande känslan. Men Architects är för bra för att tappa bort sig helt och även dessa album har sina stunder. Låten Animals från For Those That Wish to Exist är rentav en av bandets största låtar och ett monster i livekontext.

Trots sin långa karriär känns det nu, med sprängkraften från senaste albumet och som förband till giganterna i Linkin Park, som att Architects är på väg mot ännu ett genombrott. Känslan är att de har mycket kvar att uträtta. Det bästa man redan uträttat finns samlat i en spellista som jag har satt ihop; en resa igenom mörker, sorg och styrkan som krävs för resa sig på nio.