Deftones – från nu metal-pionjärer till ikoner inom alternativ rock

Deftones senaste album, private music, visar ett band minst lika vitalt som någonsin förut. När bandet släppte sitt debutalbum 1995 var man med och kickstartade det som sedermera kom att kallas nu metal – en genre som man med lycklig tajmning smått frigjort sig från precis innan den blev det mest bespottade i musikvärlden. Som med mycket som blivit överdrivet utskällt har genren med tiden fått viss återupprättelse och ses idag med mer nyans än "allt är skit". Därför ses också Deftones idag mer som pionjärer för genren snarare än en del av det folk ruttnade som mest på.

Redan från början kunde man höra att bandet hade något ytterligare djup än bara hip-hop-influenser och groove metal-riff. Även om debuten är deras mest nu metal-aktiga så finns det redan här spår av någonting annat: en punkig, rockig och alternativ approach till själva skapandet. Låtar som 7 Words och Engine No. 9 får än idag publiken att bli hysteriska när de spelas live – ohämmade på ett sätt som gör att de funkar lika bra idag som då. I min värld är dock öppningslåten Bored, med sin tryckande stämning, den stora juvelen – där kunde man ana låtskrivardjupet som senare skulle blomma ut.

Redan på uppföljaren hade man kommit mycket längre – två hitsinglar med starka riff, tuffa My Own Summer (Shove It) och mjukare Be Quiet and Drive (Far Away), visade upp en mer melodiös ådra som gjorde albumet Around the Fur till en rejäl succé. Runt dessa låtar samsades mer egensinniga, dynamiska nu metal-låtar som lite grann skulle hinta om det som komma skulle. Av dessa låtar sticker Lotion ut som en riktig käftsmäll och Mascara som en suggestiv munsbit.

Skivbolaget gnuggade nog sina händer inför uppföljaren, hoppades att bandet skulle rida vidare på hitsen och bli något av deras egna Limp Bizkit, men bandet tänkte annorlunda och såg istället sin chans att göra albumet de innerst inne ville göra. Vilket resulterade i White Pony, ett idag oerhört inflytelserikt och klassiskt album. De spöklikt vackra Digital Bath och Change (In the House of Flies), de primala utfallen i Elite och Korea, de olustigt fängslande Knife Prty och Passenger – det här albumet är både brett och enhetligt.

Att följa upp en omedelbar klassiker är aldrig lätt och tyvärr – säkert tyngda av pressen både utifrån och från dem själva – så är den självbetitlade Deftones från 2003 en besvikelse i jämförelse. Egentligen är det bara en enda låt jag verkligen tar med mig från det här albumet; Minerva lever ut bandets shoegaze-influenser till sin fulla potential. Annars finner jag albumet lite tråkigt, trots sina försök att också förnya sig på sina håll.

Det blev betydligt bättre med det underskattade Saturday Night Wrist – ett mörkare album, präglat av droger, skilsmässor och depression, vars enda snedsteg är det onödiga konstprojektet Pink Cellphone. I övrigt är det ett självdestruktivt driv som binds samman av förföriska melodier.

Fram till denna punkt hade Chi Chengs varma basgångar till stor del varit klistret som hållit ihop bandets spretiga ambitioner; det som hållit mörkret borta från den djupaste avgrunden. Mitt under arbetet med Eros (arbetstitel) var Cheng inblandad i en allvarlig bilolycka som försatte honom i koma. Bandet valde att starta om arbetet med tillförordnade bassisten Sergio Vega. Slutresultatet Diamond Eyes hade en mycket mer inbjudande känsla än man någonsin hört från Deftones tidigare – ett ljus som kanske behövdes för att kompensera värmen som gått förlorad. Cheng avled i sviterna av sin koma sex år senare.

För bandet blev Diamond Eyes en slags omstart med flera låtar som nådde till en annan publik än tidigare. Titellåten överraskar med sin rättframma refräng, Sextape är bryggan mellan Modest Mouse och Smashing Pumpkins som du inte visste att du behövde och Beauty School blir sonisk perfektion i sin jakt på äkta skönhet.

Med känslan av ett nyvunnet självförtroende släppte man senare genomstabila Koi No Yokan med höjdpunkter som sinnesupphöjande Entombed och eleganta Swerve City. Kanske blev man lite bekväma sen; de två efterföljande albumen känns lite halvljumna idag. Egentligen är det bara Prayers / Triangles från Gore som lever kvar i mina spellistor.

private music lyckas dock förena bandets nu metal-rötter (cut-hands, locked club) med några av de ömmaste melodier man skrivit (departing the body, i think about you all the time) och medryckande alt-metal (milk of the madonna, mind of the mountain) – på ett soundmässigt enhetligt sätt som gör att det känns både som en sammanfattning och en nystart på samma gång.

I låten infinite source – inte bara höjdpunkten på albumet utan även en av bandets bästa låtar någonsin – tar man hjälp av scenen som metafor för ett farväl. En del har dock tagit detta mer bokstavligt och spekulerat i att det skulle vara det sista vi hörde från bandet. Det tror jag knappast. Men hade det varit det hade man knappast kunnat sammanfatta sin egen gärning på ett lika smärtsamt vackert sätt.